av Belinda Graham (foto: Belinda Graham)
Oscarsrevyn, Lorensbergsteatern, Göteborg, hösten 2017
Regi: Edward af Sillén
Manus: Calle Norlén
Medverkande: Robert Gustafsson, Sanna Nielsen, Anders Jansson, Rachel Mohlin, Kim Sulocki, ensemble med åtta dansare och orkester
Den sällsynt mysiga och anrika Lorensbergsteatern i Göteborg fyller hundraett år i år och visst förtjänar den en hejdundrande jubileumsföreställning, ett stort glittrigt kalas med extra allt. Även om ”Oscarsrevyn” skrevs till stockholmska Oscarsteaterns hundratioårsjubileum och bara har gjorts om för att passa Göteborg och Lorensbergsteatern.
På affischerna syns Robert Gustafsson i mitten, flankerad av Sanna Nielsen och Rachel Mohlin på den ena sidan och Kim Sulocki och nytillskottet Anders Jansson på den andra. (Otroligt nog är det första gången som de gamla ringrävarna Anders Jansson och Robert Gustafsson jobbar tillsammans.) Varken Dan Ekborg eller Vanna Rosenberg från Stockholmsuppsättningen finns längre med i gänget.
Den glänsande Sanna Nielsen är perfekt som uppsättningens stora primadonna. Hennes sångnummer där hon drar Adeles ”Rolling in the Deep” omgiven av revyns åtta duktiga dansare är klart ett av kvällens bästa nummer. Hon sjunger ”Windmills of Your Mind” som fått en ny svensk text ”En del av något större” och resultatet blir finstämt och lite gulligt. Hon har en liknande roll som Monica Zetterlund hade på sin tid i Hasse och Tages klassiska revyer och när hon är som bäst har hon samma lyster. Fast Sanna Nielsen är mer prästkrage i paljetter än lingonris i cocktailglas.
Det ska finnas nyskrivet Göteborgsmaterial i den nya versionen av ”Oscarsrevyn”, och parodin på ”Singing in the Rain” presenteras som sådant. Men numret var faktiskt med redan i Stockholm när ”Singing in the Rain” hade premiär på Oscarsteatern 2006, och att anknyta till musikalens uppsättning på Scandinavium i Göteborg 2008 är knappast något som är aktuellt eller något som publiken kan koppla till. Och enda skämtet i numret är att de tre som uppför det inte kan steppa.
Revy ska vara något nytt och något aktuellt och något tidlöst – men mycket här är det inte. Man serverar nya texter till sånger som ”Bli vår gäst” ur filmen ”Skönheten och odjuret” och ”One” ur musikalen ”A Chorus Line” men de nya texterna är inte riktigt lika roliga som originaltexterna. Att skoja om att man inte får skoja om något är ett ganska uttjatat tema vid det här laget.
Före paus hörs inga skratt från publiken – men det tar sig efter pausen. Ett äldre par tvingar sig upp på scenen efter pausen och konstaterar att det här är en helt värdelös show, utan något som helst sammanhang eller skoj, och att den är ihoprafsad av några cyniska stockholmare bara för att lura göteborgarna att betala hutlösa priser för den här smörjan när de själva har så mycket bättre saker, som kaninerna på Liseberg och Galenskaparna och AfterShave. Det gamla paret påminner om Selma och Lille Fridolf – hon ett riktigt rivjärn, han en riktig toffelhjälte – och spelas av Robert Gustafsson och Anders Jansson (som passar i blommig klänning). De sågar alltså sig själva och sin egen show jäms med fotknölarna.
Vad de säger om själva showen är sant, och det är det som gör att skrattet åt en rolig sketch fastnar i halsen. Även om showen marknadsförs som en ny specialshow, anpassad till nya händelser, ny teater och en ny värld verkar mycket som gammal skåpmat. Någon börjar muttra något om ifall de hade en bättre show på Oscarsteatern i Stockholm och sedan har rafsat ihop något riktigt undermåligt när de skulle till Lorensbergsteatern. Men så cyniska kan väl inte showmakarna vara?
Ändå funderar man på hur några av Sveriges mest kända komiker kan ha fått ett så många gånger dåligt material att jobba med. Ingen tystnad är så tyst som den när en komiker står och harvar på scenen utan att få publiken att skratta.
Kim Sulockis tennisgalning går på scenen tre gånger, han är inte rolig den första gången, han är inte rolig den andra gången och inte heller den tredje gången. (Tredje gången hörs suckar när han går på scenen igen). Det är meningen att tennistypen ska interagera med publiken, men det blir som ett privat kalas för rad ett och två i salongen. De hör kanske vad han säger och småfnissar lite, men i resten av salen är det dödstyst. Att utesluta den större delen av publiken, istället för att spela ut, är aldrig en bra idé om man står på en stor scen. Det passar sig bättre om man håller på att knyta ballongdjur på ett barnkalas.
Skämtet om Göteborg som en stad i skräck vid nazistmarschen är tondövt medan andra är av den typen man brukar hitta i gamla skämtböcker som hänger i ett snöre på dass, och de förtjänar som bäst att återvinnas till dasspapper, inte att presenteras som nyskriven revy.
Om man bara hade behållit de bra bitarna, som numret med Rachel Mohlin som en kvinnlig Leif GW Persson – Birgitta GW Persson – och Sanna Nielsens primadonnaögonblick, hade man tyckt att detta var en bra show, men ljusglimtarna håller på att drunkna i allt skräp. De som ligger bakom ”Oscarsrevyn” har lämnat massor av inaktuell skåpmat i revyn. Det blir inte mycket fest på rester.