tisdag, september 29

OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

OPEN STRING DEPARTMENT: ”Americhanarcy” (Just For The Records)

av Peter Sjöblom

Man kan tycka att det är svårt att göra originell musik när så mycket musik redan har gjorts. Eller, man kan förstås vara jätteoriginell om man gör avkall på substansen. Inte sällan stannar formexperiment vid att vara lekar som kanske är roliga i tanken men inte lika roliga när de omsätts i praktiken. Det blir lätt ett slags musikens konceptkonst som viftar med en kvasirebellisk näve i den tomma meningslösa luften.

Norska Open String Department medger att deras musik är något av ett tankeexperiment: vad skulle hända om jazzen mötte bluegrass? Det första svaret på frågan kom redan för sex år sedan och hette ”Fringe Music”. Den instrumentala blandningen fungerade alldeles utmärkt; skivan var en av de fyndigaste på länge. Att det skulle bli något mer i den vägen var kanske inte helt självklart; Open String Department var ett sidoprojekt till det renodlade bluegrassbandet och relativt framgångsrika Julie & The New Favorites. Så när ”Americanarchy” nu plötsligt dyker upp hela sex år efter ”Fringe Music” är det minst sagt en överraskning. Åtföljd av frågan: Ska de lyckas upprepa sitt trick och behålla spänningen?

Jag hyser en viss fäbless för debutskivor. Bra sådana har ofta något speciellt som uppföljare inte självklart har. En alldeles speciell vilja att övertyga samtidigt som debutanten kanske inte har hundra procent koll på hur dess vision ska genomföras. Det ger en särskild laddning. Å andra sidan pratar man ibland om den svåra andra skivan, när man måste försvara det man byggt upp med ett lyckat förstlingsverk.

Men Open String Department har som sagt haft sex år på sig att noggrant samla ihop till ”Americanarchy”, och de har förvaltat den tiden väl. Fusionen av bluegrass och jazz har inte förlorat sin lyster. Utan ansträngning glider de ena stunden mellan stildragen för att i nästa smälta ihop dem till ett kvickt och spänstigt komposit. Att blanda jazz och country har förstås gjort förr; exempelvis lanserade Bob Wills & His Texas Playboys redan på trettiotalet det som kom att kallas Western swing och som är precis vad det låter som. Men Open String Department landar någon helt annanstans, i något unikt, något alldeles eget. Något som i sin fria hållning kanske har mer gemensamt med Grateful Dead och John Fahey, två helt skilda artister med det gemensamt att de inte går att definiera som något annat än amerikansk musik. ”Americanarchy” kunde inte få en bättre titel (men väl ett snyggare omslag). Det skulle rentav kunna upphöjas till namnet på den originella genre som Open String Department uppfunnit åt sig själva.

Open String Departments musikaliska amerikanarki är stunsig med utrymme för frivola utsvävningar. Allvarlig och full i fan på samma gång. Svängigt kroppslig men samtidigt eftertänktsamt intellektuell. Det går att referera till både appalachisk bergsmusik och Derek Bailey utan att något av dem är direkt fel.

Så visst har Open String Department lyckats upprepa tricket. Kanske till och med med en ännu större flinkhet än vad de gjorde första gången, och minst lika mycket spelglädje. Jag säger som jag sagt många gånger förut: Den bästa amerikanska musiken görs inte självklart av amerikaner.