lördag, september 21

OBETALBARA LARGER-THAN-LIFE-ÖGONBLICK

av Linda Bönström

Linda Bönströms bästa ögonblick på årets Way Out West är när hennes dotter ler långt inifrån musiken. Men allting har sitt pris, och det priset sätter arrangören snudd på ouppnåeligt högt.

Så står jag där, i solskenet bredvid min vackra tonårsdotter, och ser Silvana Imam ge ännu en larger-than-life-spelning på årets Way Out West-festival. Det är stort för oss båda, kanske mest så för mig, att få dela min passion med henne. Jag ser hur hon i publikhavet växer. När en av hennes favoritartister Zara Larsson går på så börjar hon dansa i högen av unga tjejer, försiktigt men med ett leende som är allt annat än försiktigt, jag ser självförtroendet – jag förstår inte musiken som spelas från scenen men jag förstår sannerligen det där leendet. Musiken har alltid varit en vägledare, en tröst, en spänning och framförallt det viktigaste: känslan av frihet. Min dotter ser fri ut under spelningen.

Sedan kommer vi att upptäcka att även om sinnet är fritt är så gott som allt annat stängt för en omyndig festivalbesökare.

Det finns fyra barområden som serverar både alkohol och alkoholfria drycker samt mat, men med Sveriges övernitiska hållning och övertro på att ett staket mellan områdena gör att unga exponeras mindre för alkoholpåverkan (som om ungdomar vore både blinda, döva och dumma i huvudet på en och samma gång när kvällen kommer och vuxna människor börjar raggla omkring…) får vi helt enkelt inte sätta oss där och käka. Lagen och landet förbjuder. Det finns dock annan matförsäljning, food-trucks, bra och saftigt dyr mat. Problemet är bara att sedan får vi stå där med varsin halloumiburgare och balansera med drickan eftersom det finns för få bordsplatser, och vid vissa delar av festivalområdet inga lägliga alls.

En endagsbiljett (!) för åldrarna tretton till sjutton kostar sexhundranittiofem. 695 pix och ett stort grattis till flerbarnsföräldrar! Arrangören, eventbolaget Luger, förnekar sig icke. Och de tycker säkert att de gjort ett bra jobb för sina unga besökare, jag vet bara inte riktigt hur. Naturligtvis, de får tillgång till alla spelningar vid Slottsskogen den aktuella dagen men resten känns knepigt. Vi vill inte leka med interaktiva konstutställningar där man binder fast garnbitar i en annan bit garn. Och inte heller är vi så tagna av installationen med tätt hängandes tygbitar som man kan… ja inte vet jag, springa igenom. Överlag är konstinslagen på årets Way Out West undermålig måste jag säga trots att jag känner mig lite elak. De försöker ju i alla fall.

Det är inte sittplatser, garnnystan eller ens Zara Larssons kläder som stör mig, inte egentligen. Det är att Luger fortsätter att skapa spänningar mellan dem som kan och dem som omöjligen kan delta. Är det en mänsklig rättighet att få gå på festival trots sina ekonomiska förutsättningar? Tja, kanske inte, men frågan är väl snarare om det inte skulle kunna få vara det, åtminstone någon gång i livet borde det gå. Måste man tillhöra bubblan av innerstadskids vars mode tar en rakt in i ett avsnitt av ”Beverly Hills 90210”, nittiotalets populäraste ungdomsserie, för att få vara med? Det blir otroligt homogent. Rent av drygt.

Jo, jo, saker betalar inte sig själva, allt måste gå runt och mer så – jag fattar Luger. Men jag vill inte ställa upp på att man odiskutabelt kommer undan med denna lilla välfärdsutsugning av ungdomar. Med sponsorer och partners måste man kunna skaka fram lite goodwill från arrangörens sida. Ge ungdomarna en ordentlig och genomtänkt upplevelse eller sluta ta emot deras pengar är min uppmaning. Ge dem alla ett larger-than-life-ögonblick.