av Peter Sjöblom
Peter Sjöblom tycker inte bara om musik, han tycker också om att prata om musik och lyssna på när andra gör det. Här ger han några tips på musikpoddar som fångat hans intresse extra mycket.
Som den modernitetsförnekare jag är satt långt inne men för några år sedan föll jag till föga och blev jag en poddlyssnare. Jag blev tvungen att erkänna att för nördar som jag är poddar ett bättre format än den traditionella radion, med plats för smala specialämnen som diskuteras på kunnig molekylärnivå.
Tyvärr utnyttjas inte alltid potentialen till fullo. Många poddar är ofokuserat svamliga med folk som inte ens skulle få jobb på P3 med sin urblåsta fjortissvengelska. Jag menar, hör jag ett ”embrejsa” till skjuter jag sönder datorn som en annan jävla Elvis framför teven. (Fattar inte varför vuxna, eller i alla fall någorlunda vuxna, vill uttrycka sig på det där avgjort debila sättet. Varför vill man framstå som att man helt har stannat i den språkliga växten? Vill ni absolut ha ett särskilt flagrant exempel, lyssna psykologipodden ”Dumma människor” – innehållsmässigt är den ofta intressant men rent språkligt lever den upp till sitt namn och borde kanske byta namn till ”Dumma people” istället. De pratar så mycket svengelska sinsemellan att podden borde textas. Olyssningsbart i längden.) Det bästa med poddar är att vem som helst kan göra dem, det sämsta med poddar är att vem som helst också gör dem.
Bortsett från diverse dokumentärpoddar (med ”Snedtänkt”, ”P3 Dokumentär” och ”P3 Dystopia” i topp) är det naturligtvis musikpoddarna jag helst botaniserar bland. Även där är det ömsom vin, ömsom vatten och ibland är det rentav dålig hemkörd finkelsoppa som man blir blind (eller döv) av. Att hålla koll på allt som finns är en omöjlighet. Säkert har jag missat flera bra – tips mottages tacksamt. Jag har till exempel ännu inte lyssnat på ”Dolly Parton’s America” som man kan misstänka är intressant. Samtidigt har jag inte tyckt att flera hyllade poddar, såsom Fredrik Strages ”Hemma hos Strage”, hållit måttet. Andra i sin tur, som Jan Gradvalls bitvis hörvärda ”Gradvall” är nerlagda.
Min favorit ur musikpoddfloran har jag redan skrivit om tidigare när jag intervjuade Tommie Jönsson om hans ”DJ 50 spänn”. I varje program – och de är rätt många till antalet nu – träffar den oförtröttlige Jönsson en person – det kan vara en DJ, en journalist, en artist, eller vem som helst egentligen – som får just femtio kronor för att på loppis köpa fem plattor i olika kategorier. Sedan diskuterar de kring skivorna, och samtalen kan hitta häpnadsväckande vägar medan musiken kan vara precis vad som helst beroende på vad just den och den loppisen eller skivbörsen hade för utbud i sina billiga backar. Hela podden är en kärleksfull förklaring till all den vinyl som egentligen hade dömts till glömskans evighet. Faktiskt till musik överhuvudtaget. Få poddar är så genuint inspirerande som ”DJ 50 spänn”.
Tommie Jönsson hade tidigare en podd tillsammans med Johannes Klenell och Maja Åström som hette ”Lundellbunkern” där de lyssnade igenom samtliga Ulf Lundells plattor. Ja, just det – samtliga Ulf Lundells plattor. Det är ett kamikaze-uppdrag som jag undrar om ens Lundell själv någonsin har utsatt sig för. De hade också en egen bunkerpsykolog som då och då kollade läget på poddmakarna, och det lär ha behövts… (Jag kan meddela att alla tre idag förefaller ha hälsan.) Tyvärr verkar ”Lundellbunkern” ha försvunnit från nätet, men det ger mig tillfälle att istället flagga för Maja Åströms egen poddserie i P2:s regi, ”Fråga musikprofessorn”. Tillsammans med Mattias Lundberg (professorn i programmet) svarar hon på lyssnarfrågor om mestadels klassisk musik. Men vad som gör podden hörvärd för dem som inte specifikt intresserad av klassisk musik, är att podd-duon har ett uppfriskande tonfall som är helt fritt från den tröttande von oben-attityd som den klassiska musiken annars ofta är behäftad med. De river frackarna av musiken och klär den i lediga vardagskläder. Inga frågor för dumma för att svara på och många öppnar överraskande panoraman med plats för ibland häpnadsväckande och roliga anekdoter.
Som en sidorekommendation (eftersom den inte i huvudsak handlar om musik men som icke desto mindre har några avsnitt om skivor) vill jag nämna Åströms och Jönssons mikropodd ”Loppmarknadsarkeologerna” som görs för P4 och handlar om föremål man hittar på så gott som alla loppisar landet runt och där poddmakarna berättar historien bakom dem. Avsnitten är runt tio-femton minuter långa men kunde lätt vara det dubbla. Borde vara det dubbla!
Lite i samma stil som ”DJ 50 spänn” men ändå inte är den relativt nya ”SkivSnack”. Poddinnehavaren Stefan Sundberg har hittills hunnit med sju avsnitt. I vart och ett av dem diskuterar han runt ett givet ämne tillsammans med en eller ett par inbjudna gäster. Dregen har fått orda om de röjigaste liveplattorna, Ronny Svensson och Stefan Dimle har fått två program för att lägga ut texten om köpvärda loppisplattor, Fredrik Strage bjöds in till det sjätte (och mycket roande) avsnittet om skivor han omvärderat och skivor han inte har lyckats omvärdera ens med den bästa vilja. Alla program är inte lika bra, men det är utan tvekan någonting jag tänker fortsätta lyssna på.
En upptäckt jag gjorde rätt nyligen är den amerikanska podcasten Highway Hifi. Den görs av två killar, Ryan och Joe, och är ett guldkorn för alla som off pist-lyssnar på musik. De är uppe i över åttio avsnitt och behandlar undervegetationsmusik som song poems, privatpressningar, moogar och thereminer, Leonard ”Mr. Spock” Nimoys artistkarriär, flexidiscarnas historia, sektmusik, obskyr jesuspop, så kallade tax scam labels, muzak, junkshop glam, Paisley Underground, library music, ”contractual obligation albums”, Cosmic American Music och massor av annat för den riktigt insnöade skivnörden. Tonen är saklig men inte utan humor och de ofta en och en halv timme långa avsnitten rinner förbi snabbt. Ett exceptionellt fynd i poddfloran!
En del musikpoddar fokuserar på en enda artist, och helst då sådana med en generös skivutgivning bakom sig. Den absolut bästa jag hört i den kategorin är ”Dylan: Album by Album” med engelsmannen Ben Burrell. Med ett gott öra, fin analysförmåga och extremt välskrivna manus behandlar han Dylans skivor med en intelligens som är nära nog exceptionell i musikpoddvärlden. Att han är ett sant Dylan-fan går det inte att ta miste på, men han är ingen hagiograf som knäböjer vid Zimmerman-altaret. Han kritiserar när det behövs lika lätt som han hyllar där det är påkallat. Jag håller inte alltid med Burrell men jag lyssnar alltid uppmärksamt på det han har att säga då han underbygger sina argument med både kunskap och analys. Podden ligger på en nivå där man själv bör vara någorlunda insatt i Dylans produktion, men är man det är den en fröjd att lyssna på.
Burrell står för allt innehåll själv, utan några gäster, men vill man höra ett flervägsutbyte av åsikter kan man komplettera med ”Is It Rolling, Bob? Talking Dylan” med alla chanser att bli en riktig långkörare. De har hållit på i två år än så länge, men visar inga tecken på att sluta. Skådespelarna Kerry Shale och Lucas Hare möter vanligtvis rätt namnkunniga gäster för att prata om deras förhållande till Dylan. Hittills har vi till exempel kunnat höra Long Ryders Sid Griffin prata rappt och roligt om sin Dylan, den alltid lika intelligente Robyn Hitchcock har fått dissikera betydelsen som nobelpristagaren haft för honom genom livet i ett av poddens allra bästa avsnitt, och en humoristisk och mycket medryckande Billy Bragg berättar vitt och brett i ett annat. Därtill radioprofilen Andy Kershaw, den vida erkände Dylan-biografen Michael Gray (två avsnitt), Larry ”Ratso” Sloman, Barney Hoskins, Neil Gaiman… Hur bra avsnitten är beror förstås helt och hållet på hur spirituell gästen är men med lite drygt fyrtio avsnitt av olika längd finns det mycket att lyssna på även om man hoppar över de som inte engagerar en.
”Davidbowie: Albumtoalbum” kombinerar uppläggen hos ”Dylan: Album by Album” och ”Is It Rolling, Bob?”. Arsalan Mohammad bjuder in gäster för att behandla Bowies skivor en åt gången men vissa plattor får fler avsnitt, och ibland återkommer någon skiva i ett senare avsnitt med en ny gäst. Denna podd är inte fullt så distinkt och verserad som Dylan-poddarna jag nämnde men är ändå värd att lyssna på för den som redan kan sina Bowie.
I skrivande stund är det också en svensk Bowie-podd under produktion av Sven Hallberg. Hallberg har tidigare haft Beatles-podden ”The Beatles: album för album” (ingen större namnvariation i musikpoddvärlden). Den var rätt bra, särskilt som man är svältfödd på seriösa svenska musikpoddar. Av den att döma finns det tillräckligt med fog för att se fram emot Hallbergs grepp om Bowie.
En podd med inriktning på vinyl och skivsamlade är ”The Vinyl Guide”. Jag lyssnade på den ganska mycket ett tag men tröttnade med tiden. Av någon anledning tyckte jag att den blev lite tråkigare efter hand, kanske för att Nate Goyers gäster inte intresserade mig så mycket längre. Men med i dagsläget nästan tvåhundratrettio avsnitt bör det kunna finnas något för de flesta vinylnördarna.
Poddtipsen här är givetvis helt styrda av min egen smak och mina egna intressen. Med så många olika poddar därute borde andra med andra prioriteringar kunna hitta sina vattenhål, och som det brukar heta: ”Google is your friend”. Det är lätt att krokna under sökbördan men man kan lita på att om man är intresserad av något så finns det andra nördar därute som har något att säga om det. Och om ni inte har Elvis-instinkten att skjuta sönder elektronisk apparatur om innehållet är för korkat finns det naturligtvis ännu mer att välja på…