tisdag, september 25

NITTIONIO OCH EN HALV RÄCKER INTE

av Peter Sjöblom

I en krönika letar Peter Sjöblom efter sig själv och hamnar som alltid i sin skivsamling. Vilket inte är så konstigt eftersom han fortfarande inte har lärt sig att se skillnad på den och sin person.

Nyligen var en god vän förbi och vi nördade ner oss i musik som vi brukar göra när vi träffas och sedan med en logik som i alla fall vi själva förstod började vi prata om vad man hinner och inte hinner med att göra här i livet. Han frågade lite skämtsamt om jag ville höra all musik som någonsin har gjorts och jag svarade inte utan ett visst allvar att det ville jag göra fram till den dagen jag hörde Rihanna. Dagen jag hörde Rihanna insåg jag att det var förknippat med direkt hälsofara att höra all musik för om jag skulle göra det – förutsatt att det ens vore möjligt – skulle jag behöva sitta igenom en massa av den skit som idag kallas R&B och den skit som idag kallas R&B avskyr jag med lika stor vrede som jag avskyr Guns’n’Roses och risgrynsgröt.

Frågan är hur jag ens ska hinna höra all musik som jag vill höra. Eller ens all musik som jag har. Eller hade. För liksom många som har så stora skivsamlingar att de totalt dominerar rummet som de förvaras i är jag tvungen att rensa ibland.

Jag har aldrig förut riktigt trott på det där att man kan ha för många skivor men det kan man. Jag vet inte var gränsen går men vid en viss punkt kan skivor bli så många att man egentligen inte har några skivor alls för man vet inte vad man ska välja att lyssna på när omfånget blir så stort att man inte kan mäta det mentalt. Man ser inte skogen för alla träd fast tvärtom – man ser inte skivorna för skivsamlingen. Mindre är mer och efter några hårdföra utrensningar har jag således fler skivor nu än vad jag hade när jag hade fler skivor.

Man, eller i alla fall jag, måste lära sig göra slut med vissa skivor och rentav viss musik och jag har varit tvungen att erkänna att allting inte har samma relevans för mig nu som förut. Skivor är också människor och vissa glider man ifrån och andra kanske man helt enkelt måste separera ifrån för att kunna gå vidare. Jag brukar ju också tänka på skivsamlingen som en trädgård – man måste ansa den så att den kan växa på ett friskt, friskare, sätt.

Men ibland oroas jag av att inse att somligt som haft en så djup betydelse för mig plötsligt känns tillgjort och överflödigt. Det kanske går djupare än bara till artistnamn, skivtitlar och överskådlighet, det kanske handlar om en rädsla att förändras, en sorts existentiell skräck för att inte känna igen sig själv, en fasa som vi förmodligen alla bär på. För mig är kopplingen inte alls långsökt: musiken är mitt liv och det som står i skivhyllan är min livshållning. Kanhända har jag till en viss del regredierat, återvänt till någon sorts fundament, till mitt ursprung, dit där jag började med en okomplicerad musik med ett direkt tilltal. Återvänt dit med en större förståelse för vad jag håller på med. Och vad musiken håller på med. Jag står inte ut med det förkonstlade och folk som försöker övertyga mig om deras förträfflighet. Märks inte den förträffligheten utan ansträngd påstridighet kan det lika gärna vara.

Jag förstår mig inte på människor som förställer sig och försöker göra sig märkvärdigare än vad de är och som ska tvinga in sig själva i en självbild som så ofta verkar grundas i en osund kombination av dålig självuppfattning och alldeles för stort ego. Och eftersom skivor också är människor så har jag svårt att tolerera även skivor som självförhäver sig eller fjäskar – två sidor av samma falska mynt. Jag vill ha det som jag uppfattar som genuint. Som Wilson Pickett sjöng: ”Ninety-nine and a half just won’t do – gotta have a hundred”.

Jag tänker ofta på det där som Lennart Persson skrev, att han önskade att han bland moderna musiker oftare skulle få höra någon som ramlar av pianostolen och slår tänderna i instrumentpedalerna. Bildligt talat förstås men bokstavligen någon som törs göra bort sig för att hon eller han är för autentisk själv för att kunna låta bli att brisera i obehärskad uppriktighet. Med den utgångspunkten är det inte så svårt att skära i skivsamlingen för, ärligt talat – hur många finns det egentligen som inte är ute efter att balla sig och blända?

Att jag sedan inte är hundraprocentigt konsekvent (jag har till exempel en fäbless för exotica som mer än mycket annan musik handlar just om att skapa en förförisk yta) får jag kanske sätta upp på kontot för den mänskliga irrationaliteten. Ingen är fullkomlig.

Jag fastnar ofta i de här tankarna (vilket flera läsare kan ha lagt märke till tidigare) men egentligen är det inte så komplicerat som det kanske låter och egentligen kanske jag bara håller på att bli gammal och det har jag i så fall inga problem med och när allt kommer omkring kan jag ju ändå inte ändra på den saken. Det kanske är det som åldern innebär – att lära sig hitta hem igen. Någon bättre kompass att ta ut riktningen med än musiken känner jag inte till.