onsdag, december 2

NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN


av Peter Sjöblom

NISSE HELLBERG: ”Goda tider rullar in” (Gamlestans Grammofonbolag/Border)

Wilmer X var ett av de allra bästa svenska rockbanden, ända tills ”Teknikens under” gjorde dem hej och du med alla. I och med den förvandlades de från ett skitigt rotrockband till ett välproducerat – läs: överproducerat – rockband som visserligen var fullt medvetna om sina rötter men som genom det fläskiga soundet tvärtemot intentionerna avlägsnade sig från dem. Deras sista, möjligtvis senaste platta (beroende på vad den nyliga återföreningen leder till) kom för femton år sedan i form av ”13 våningar upp”; det var gruppens bästa på många år då den lyckades att kombinera det genomarbetade soundet med den klassiska Wilmer-attityd som de i mångt och mycket förlorade på skiva när de blev allmängods.

Men på det hela taget har jag tyckt att bandets excellente låtskrivare och sångare Nisse Hellberg bättre förvaltat sitt eget arv som soloartist. Hans egna skivor har varit mer chosefria och jordnära, oavsett vilken musikalisk sida av sig själv han har renodlat vid det givna tillfället. Han har gjort skivor med blues, country och rockabilly men har alltid låtit omisskännligt Nisse på det genuina sätt som vi gammelfans lärde oss älska honom för.

En resa till Louisianas mytomspunna musiktrakter tände hans intresse för cajunmusiken, och det är utgångspunkten för ”Goda tider rullar in”. En väldigt otidsenlig titel när hela världen darrar i nervös oro inför sakernas tillstånd, men precis just det som behövs att någon säger. Visst har Nisse Hellberg haft sina mörka stunder också, men i grund och botten har han alltid varit den som förmått lyfta sina lyssnande medmänniskor – och sig själv – till hopp och tillförsikt. ”Jag tror att den här dystopiska inställningen som sprider sig är direkt farlig”, sade han till Aftonbladet strax innan ”Goda tider rullar in” släpptes. ”Lätt underhållning är det tyngsta som finns”, slog han fast och tillade att det är något som vi behöver.

Han har helt rätt. Den här svartsynen måste få ett slut innan den knäcker varenda människa. Somliga kan påstå att det är att ta ansvar att hela tiden vara uppkopplat engagerad i all destruktivitet, men jag menar att det är att ta ett lika stort ansvar, kanske till och med större, att erbjuda en lättnad från den, att bjuda in till en frizon. Folk orkar inte vara världssamveten hela tiden oavsett hur mycket man än försöker stigmatisera dem med förebråelser och snusförnuftigheter.

Därför kommer ”Goda tider rullar in”, med sin hoppfulla titel, i precis rätt ögonblick.

Visst finns här ett par vänsterhandslåtar som inte vill lyfta (”Tjäna på min kärlek”, ”Kapten November”) men med dem subtraherade återstår elva låtar som studsar fram med just den spänst som krävs för att jag ska ryckas med och känna mig upplyft. Det räcker faktiskt med första låten för att jag ska vara fast. Cajunramen är fint snidad till ”Det tog ingen tid alls att förlora dig igen”, med ladutrummor, sprittande gitarr, fiol och dragspel. Även om skivan ofta är mer country än egentligen cajun, sätter ”Det tog ingen tid” tonen för skivan med absolut gehör. Vad countryn anbelangar hanterar Hellberg den ännu bättre här än vad han gjorde på förra plattan ”Vägen västerut” där han för första gången fullt ut omfamnade countrymusikens form och själ. ”Lyckans lok” och ”Du kan aldrig göra ett odjur av mig” är precis den sortens country svenska språket har längtat efter.

Men ingen Nisse Hellberg-platta utan blues. Här kommer den, utan att lämna Louisianas träskmarker bakom sig, i skepnad av ”Packar som ett proffs” och ”Du ger mig något som redan var mitt”. Den akustiska sistnämnda byggd på uppenbara men respektfulla lån från ”Rollin’ and Tumblin'” och en av skivans bästa låtar.

Handlaget är fast och med undantag för de två låtar jag nämnde först är ”Goda tider rullar in” en mycket inspirerad skiva. Vilket betyder att den är uppfriskande och inspirerande att lyssna på. Den ger hopp och ork. När den satt sig ytterligare något är det inte omöjligt att jag kommer att räkna den som en av Hellbergs bästa. I alla händelser bevisar han att han får den där tunga lätta underhållningen att låta just så, så alldeles oerhört lätt, otvungen och välbehövlig.