måndag, december 16

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN


av Linda Bönström

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS: ”Ghosteen” (Ghosteen/Bad Seed)

”Ghosteen” är den avslutande plattan i trilogin ”Push the Sky Away” och ”Skeleton Tree” (från 2013 respektive 2016) och hamnar således som sjuttonde studioalbumet från bandet. Kantat av sorg är det svårt att lyssna på ”Ghosteen” utan att tänka på hur Cave förlorade sin femtonårige son i en klättringsolycka precis när sista spåren spelades in på ”Skeleton Tree”, med nya dubbelplattan får sorgen sitt verkliga utlopp. Och det tangerar det briljanta.

Sanningen, denna skamliga hemlighet, är att jag aldrig varit en särskilt lojal lyssnare av Nick Cave and the Bad Seeds. Jo, självklart kan jag sjunga med i låtar som ”Where the Wild Roses Grow” som bandet spelade in tillsammans med landsmaninnan Kylie Minogue 1995. Men det var först ”Skeleton Tree” som verkligen knockade mig och livespelningen på Roskildefestivalen 2018 förminskade inte upplevelsen av det djup och ljud som bandet lyckas leverera. En annan sanning är att det finns ingen recensent i landet som sågar ”Ghosteen”, det är rena löpelden kantad med stjärnor och lovord.

Den ambienta ljudbilden är så mycket klarare på ”Ghosteen” än vad den varit på många år, det är trots allt mycket svårt att konkurrera om huvudspotlighten med Nick Caves fantastiska röst och tonläge. Här måste sägas att plattans texter självklart är genuint framförda och jag tycker att särskilt här framträder det som gör ”Ghosteen” till en succé – bandet kunde i princip ha spelat in vilken skiva som helst och fått samma respons från sin publik, men här spelar det verkligen roll. Och det är oerhört skört och vackert.