måndag, december 16

NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

av Peter Sjöblom

Trött på hur radion låter? Längtar du bort från program som proppar öronen fulla tills trumhinnan bågnar sönder? Saknar du det gamla teveprogrammet Nattsudd? I så fall finns räddningen närmare än du tror.

Jag är så pass gammal att radion i min barn- och ungdom hade en aura av mystik. Inte för att det var gängse i min generation; meka med moppen och mellanölsdrälla i portuppgången var väl en mer populär fritidssyssla för de flesta i min ålder men det lockade aldrig mig. Jag har aldrig åkt moppe; ska jag avslöja ett lyte jag har så kan jag inte ens cykla och jag utgår helt kallt ifrån att det är ännu värre att välta i mopedhastighet än att välta i den cykelhastighet jag aldrig lyckats komma upp i, så jag har alltid överlåtit allt sådant där till dem som utrustats med ett betydligt mer pålitligt balanssinne än vad jag har fötts med. Och eftersom jag är så pass opraktiskt lagd att jag förmodligen skulle kunna få för mig att försöka skruva i en konservburk i armaturen och tro att den ska lysa som en glödlampa var det meningslöst att ens försöka att pilla ihop en fungerande motor. Något mekande kom absolut inte på fråga. Så det fick alltså bli att lyssna på radio istället.

I mitt barndomshem fanns det en väldigt gammal radioapparat, en sådan där som visade AM- och FM-banden på en front som lystes upp av en lampa (som aldrig slocknade och därför behövde jag aldrig få för mig att jag skulle närma mig det elektroniska innanmätet med en burk bostongurka). Jag är inte särskilt bra på geografi heller men ortsnamnen längs frekvensbandet blev som trollformler för mig. Säg Hilversum till mig idag och jag får en fuktigt nostalgisk glimt i ögat. För att inte tala om det där kosmiska knastret och hypnotiserande gnisselsvischet som lät mellan kanalerna. Genom de atmosfäriska otydligheterna bröt det emellanåt fram främmande röster som kanske var ryska eller belgiska eller volapük, det visste jag inte så mycket om som barn men de lösryckta fraserna på obegripliga språk gjorde sitt till för att allt som hade med radio att göra skulle kännas så fascinerande. Jag känner samhörighet med folk som berättar om när de långt innan jag föddes smög med små radiomottagare under kudden för att inte ertappas av morsan när de egentligen skulle ligga och sova men lät bli för att det var roligare att lyssna på Radio Luxembourg och upptäcka Elvis och Beatles genom etervågornas skvalp. Jag inbillar mig att lockelsen jag själv kände var besläktad med detta.

Den mystiken känner jag aldrig längre annat än i minnet. Idag lyssnar jag nästan aldrig på radio om det inte möjligen är P1 eller kanhända P2 och några enstaka poddar. Aldrig P3:s skrikhalsiga semantiska geggamoja. Fattar inte att folk står ut med att lyssna på skiten men å andra sidan fattar jag inte att folk står ut med särskilt mycket av det nutidstypiska alls så jag får väl finna mig i att jag inte längre än någons målgrupp alls. Men jag saknar radion för jag tycker om den som fenomen och vad den skulle kunna vara.

Fast en målgrupp tillhör jag nog, Radio Nattsudds. Mina generationskamrater minns garanterat teveserien Nattsudd, den gick på åttiotalet, programledarna Svante Grundberg och Björn Wallde satt och kedjerökte och drack sprit eller vatten, det har väl aldrig riktigt klarlagts vilket det var men de satt i alla fall i någons vardagsrum, jag tror det var Walldes, och de blev dimmigare och dimmigare ju längre halvtimmesprogrammen gick och allt medan de blev dimmigare och dimmigare visade de filmklipp från tjugotalet och trettiotalet och fyrtiotalet och femtiotalet och ibland sextiotalet och konstiga isländska schlagersångare och bensprattlande damer iklädda bananer visade sig vara något svenska folket behövde eller i alla fall ville ha för lågbudgetproduktionen blev en dundrande framgång. En braksuccé i Malena Ivarssons och Susanne Lanefeldts och Fames och de fläskiga virveltrummornas tidevarv. Tänka sig. En hel generation och kanske två har frågat och frågat och frågat om inte serien ska släppas på DVD men rättighetsproblemen med de oräkneliga filmsnuttarna är uppenbara och kostnaderna för att lösa dem skulle förmodligen rejält överstiga intäkterna från DVD-försäljningen även om varenda svensk köpte ett ex vardera.

Även om Björn Wallde var en lika stor del av Nattsudd som Svante Grundberg är det nog den sistnämnde som folk mest förknippar med serien. På senare år har han dykt upp som discjockey i olika sammanhang. Han gillar inte elbasar så mycket men kräver att musiken ska svänga och den gamla musiken svänger mest och utan elbas så det är den han spelar. Före Nattsudd spelade han femtiotalsrock i Sveriges Radio under programvinjetten ”Bip Bop Boom” och nu har han gjort småskalig radiocomeback. Tillsammans med Micke Widell, Ingemar Dunker, Timo Heino och Roffe Bergh återupplivade han Nattsudds-konceptet i början av maj i den lokala reklamkanalen Radio Gävle 102,7 (men utan förödande mängder av reklamavbrott). Programmet sänds som ett block på vardagarna mellan 11 och 16, uppdelat mellan de medverkande. Någon mungipefnyser säkert ett smädande ”gubbröra” men om vi för ett ögonblick struntar i det där med kön och ålder, snälla, så är det en befrielse att lyssna på Radio Nattsudd. Var annars kan man höra det som de själva kallar en suspekt mix och rykande inaktuell radio, det vill säga sändningar som är lika otrendiga, passé, förlegade och oängsliga? Var annars kan man höra Little Willie John, NRBQ, Geraint Watkins, Sven Zetterberg, skräprockabilly, stunsblues, blodsoul, instrumental-rock’n’roll, hjärtecountry, pianoboogie, swamprock från Louisiana… timmar i sträck? (Det kan också sägas till den som genusmäter att det trots allt är lika troligt att man får höra Alison Krauss i programmet som Bo Diddley.)

Programmen är svamliga och fumliga, förmodligen helt manuslösa, men gaggandet är av en helt annan sort än den sönderkomprimerade, ljudmaxade goja som hystas ut via P3 som om det vore riksmästerskapen i latrintömning. Alla Radio Nattsudds värdar har sin egen personliga musikinriktning, det finns plats även för musik av lite färskare datum, men Svante Grundbergs presentation av sig själv på sidan fungerar ändå som om inte en övergripande innehållsdeklaration så i alla fall som en fingervisning om programinnehållet: ”Kom till högre insikt via intresse för stänkig amerikansk roots music, rhythm & blues, hot jazz, rock’n’roll, steppande ladies, klassisk och oklassisk hollywoodiana, samt grundmurat förakt för trendanpasslig dynga. Numera spridare av kultur och confusion på halvfart.”

Radio Nattsudd är som en tops i etern, något som rensar öronen rena från all den Annika Lantz- och P3 Guld-sörja som i åratal har kläggat igen hörselgångarna. Det har helt enkelt blivit roligt att lyssna på radio igen.

 

Radio Nattsudd kan lyckligtvis höras på nätet – ljudet är lågupplöst mp3-dåligt men innehållet desto bättre.