av Björn Muda (foto: Wikimedia Commons)
Björn Muda drar sig oväntat till minnet en konsert som var omskakande på fler sätt än bara det positiva.
Det händer ibland att jag tar fram min gamla låda med kassettband och botaniserar bland dem. Den här gången får jag syn på kassetten med Jungle Brothers, den ligger där utan sitt fodral, men jag känner igen den direkt. Ljudet är lika härligt dammigt som kassetten; så där perfekt murrigt och varmt.
Jag kastas tillbaka till 1990, Hultsfredsfestivalen, och ett minne som för evigt präntats in:
På den tiden var jag mycket puritansk i min syn på musik. Det var viktigt för mig att det tydligt framgick för alla i min omgivning exakt vilket musikaliskt uttryck jag ville bli förknippad med. Därför åkte jag till festivalen av en enda anledning, nämligen Jungle Brothers. Alla andra akter ratade jag, och satt istället vid tältet och spelade min kassettbandspelare. Mitt sällskap kom och gick; de hade fullt upp med att konsumera all den musik som serveras. Men jag trivdes alldeles utmärkt här, väntandes på Jungle Brothers.
Jag spelade kassetten med trions första skiva ”Straight Out The Jungle” på a-sidan, och deras andra ”Done by the Forces of Nature” på b-sidan oavbrutet där jag satt och sippade mitt halvfärdiga hemgjorda vita vin. Det var en utsökt kombination: min ensamhet, det grumliga vinet och så Jungle Brothers båda skivor om och om igen. Musiken, som snarare bör beskrivas som psykedelisk, experimentell soul-jazz-poesi istället för bara rap, utgjorde det enda sällskap jag behövdt.
Något halvår tidigare hade jag varit i Göteborg och sett De La Soul. Att då få stå så nära medlemmarna när de framförde sina låtar som jag älskade så var overkligt för mig. Deras ”3 Feet High and Rising” var en egen värld som jag levde i. Och när jag såg dem på scenen, alldeles framför mig, förstod jag att de fanns på riktigt.
Samma sak kände jag inför Jungle Brothers. Och nu var det dags, snart skulle de kliva på Sahara-scenen. Jag stängde av min kassettbandspelare och tillsammans gick vi mot festivalområdet, jag och några andra fans i mitt sällskap.
Konserten satte igång och återigen upplevde jag hur artisterna gick från att vara bara min fantasi om dem, till att förkroppsligas framför mig, precis som De La Soul i Göteborg. Det var sensationellt. Den samhörighet som jag erfor värmde hela mig.
Mitt i den småländska skogen hade de landat, och nu fick vi äntligen vara tillsammans. Allt föll på plats, jag var framme. Jag placerade mig allra längst fram vid scenkanten och vi var nu enade, jag och Jungle Brothers.
Plötsligt noterade jag en förändring däruppe på scenen; medlemmarna verkade nästintill förvirrade. De såg på varandra och sedan sökte sig deras blickar bort mot konserttältets ingång där något tumultartat tycktes pågå. Även publiken kom av sig och vände sig om för att se vad som försegick därborta.
En iskall vind drog in och min kropp, som alldeles nyss var så varm, frös till is. Paralyserad såg jag hur området togs över av skinnskallar. De skränade och skrek och deras ögon glödde av hat. Sedan formerade de sig, ställde sig i ett långt led och skanderade samstämmigt sina nazistiska slagord.
Musiken tystnade tvärt, endast dessa vämjeliga röster fyllde tältet samtidigt som de illasinnade männen rasade in i publikhavet. Jag sökte mig till mitt sällskap, och vi tryckte oss tätt mot varandra i den böljande folkmassan. En av oss, den som såg mest utländsk ut, fick ett snabbt knytnävsslag i ansiktet av en skinnskalle som placerat sig alldeles intill oss. Han fortsatte göra utfall mot min vän som parerade gång på gång. Skinnskallens ansikte var märkligt förvridet, så förtvivlat vanställt av vrede, och jag förstod att jag aldrig skulle kunna glömma det, hur mycket jag än skulle önska.
På scenen började det röra på sig igen. Jungle Brothers blickade ut över kaoset. Så långt hemifrån de var, i ett tält mitt i skogen tvingades de utstå denna aggression. Att hudfärg kan väcka en sådan best, hur är det ens möjligt? Den rasism som vällde in på vår fest var okomplicerad och ren, men samtidigt fullkomligt obegriplig.
Och naturligtvis fanns det bara ett sätt att förhålla sig på. De plockade upp sina mikrofoner till synes oberörda av den fientlighet som riktats mot dem, en basgång kickade in och snart var festen igång igen. Samtidigt hade en polisstyrka anlänt som samlade ihop de oinbjudna och föste ut dem likt en skock får.
Den fasa jag först upplevde övergick i skam. Situationen var genant. Det blir lätt så när stor konst konfronteras med så glasklar idioti.
Det är snart trettio år sedan den där kvällen, och jag söker på nätet efter information om spelningen. Ingenstans nämns den rasistiska attacken, den tycks helts ha begravts av musikupplevelsen. ”Konserten är med Jungle Brothers år 1990 är en av de viktiga konserter som fått natten att stå still”, skriver bland annat Nöjesguiden när de listade ”den perfekta konserten” i början av tjugohundratalet. Blir nästan förargad över att inget sägs om attacken, och även en smula förundrad: minns jag verkligen rätt? Fast nog ser jag skinnskallens nuna framför mig, lika tydligt idag som för trettio år sedan. Men tydligen finns det ingen plats för honom och hans anhang i berättelsen om Jungle Brothers på Hultsfredsfestivalen 1990, och jag inser att det är precis i sin ordning.
Jag vänder sida på kassetten, och justerar så även min egen minnesbild av kvällen med Jungle Brothers. Från nu ska också jag endast bära med mig minnet av en konsert som fick natten att stå still.