söndag, februari 25

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom oroar sig för vad som händer om han inte är mer än sin skivsamling.

Ibland när livet kommer emellan, med sina fulaste knep och lumpnaste trick, räcker musiken inte till. Antingen kommer den obehagligt nära som en slö kniv med taggig egg som skär genom sinnet, eller så känns den så avlägsen att jag inte hör den tala som annat än ett sluddrigt mummel som distraherar mycket mer än det förtydligar. Då återstår bara tystnaden och det är den största och mest plågsamma tystnaden av alla. En tystnad som är en smärta som inte känns som någon annan smärta och som inte går att rå på med annat än att man väntar tills den av någon anledning bryts av sig själv.

Jag känner mig aldrig så utelämnad och övergiven som i de stunder när musiken inte gör det som den har gjort för mig i hela mitt liv. Musiken har hela livet, sedan jag var barn, funnits där som en tillflyktsort, som ett rum jag har kunnat gå in i när resten av världen har blivit för kantig och klösande skarp. Vart ska jag ta vägen när dörren till just det rummet har gått i baklås? Musiken är inte min identitetsmarkör, den är min själva identitet, det är den jag är. Jag tänker, talar, sover, äter och andas musik och i de stunder den inte står till mitt förfogande är det som att jag förlorar mig själv.

Eller kanske är det inte den som är otillräcklig för mig, utan jag som är otillräcklig för den.

Det spelar ingen roll.

Det spelar ingen roll för resultatet blir det samma. Jag står oskyddat ensam och inbillar mig att musiken hånler. Men egentligen visar den bara en sorgsen min som kommer sig av att den inte kan nå fram hur mycket den än sträcker sig emot mig.

I brist på musiken läser jag och tittar på film vilket jag också tycker om att göra men hela tiden med en känsla av att jag vänstrar med andra uttryck i någon sorts desperation över ett, som det känns, ömsesidigt svek.

Det har hänt förr, jag vet att jag kommer över det, jag vet att det inte kommer att dröja länge innan musiken är där igen. Inte länge förrän jazzen förklarar universum mer begripligt än Carl Sagan och Stephen Hawking, inte länge förrän soulen ger mig tröst, förrän countryn låter mig skratta igenkännande åt eländet, förrän rocken vitaliserar mig, förrän reggaen ger mig stuns i stegen igen.

Innerst inne vet jag ju att musiken är alldeles för trofast för att någonsin förebrå eller anklaga mig eller någon annan med musiken som livshållning för tillfälliga svackor och det är väl därför jag under hela min vakna tid – och ibland till och med när jag sover och drömmer om den – så länge jag kan minnas har kastat mig handlöst åt den. Ni vet den där gamla Doors-klyschan om att ”music is your only friend until the end”. Det är ju trots allt en tröst i sig och den orubbliga vetskapen att det är sant gör ju det hela lite lättare.

Men jag vet inte om det är en styrka eller svaghet att så mycket står och, om så bara för ett ögonblick, faller med musiken. Det är lite kluvet att vara så beroende av någonting. När det fungerar ger den mig ju en känsla av ointaglighet lika stor som den av nakenhet när det inte fungerar och när det inte fungerar är det som att jag upplöses i intet.

Och så undrar jag hur andra människor har det, vad de tar sig till. De som inte har musiken. Bergsklättring kanske? Eller så drejar de. Odlar kaktusar. Jag vet inte, men jag hoppas att alla har någonting som ger stadga åt deras liv. Jag känner inte människor så bra. Om de nu inte kommunicerar genom musiken förstås. Jag känner gamla farbröder som sjöng blues i Mississippi och som jag aldrig har träffat och som varit döda i minst sjuttio år bättre än jag känner någon nu levande människa.

Känns det som i alla fall.

Det är naturligtvis en liten överdrift.

Ett sidospår: Kanske är en av anledningarna att jag har lättare för gammal musik att det förflutna inte förändras lika tvärt och oberäkneligt som det som pågår hela tiden. En sorts förrädisk, och inte så lite förförisk, upplevelse av kontroll och överblick när nuet dribblar nyckfullt och plötsligt.

Jag kanske helt enkelt bara blivit en reaktionär gammal stofil. Det har jag varit inne på förut, jag tänker ju på den saken lite då och då. Just nu tänker jag mest bara högt. Men det kanske är sant, att jag blivit en reaktionär gammal stofil, men jag har väl vant mig tanken att det kan vara precis så det ligger till. Det är okej så. Och någon måste ju försvara det gamla inför ”det där nya som skulle vara så bra”, för att citera ett band jag inte gillar för de är ju ingen gammal Mississippi-farbror som har varit död i minst sjuttio år…

Men just nu är det alltså så att Mississippi-farbrorn som har varit död i minst sjuttio år inte räcker till och det värker. Det ska gudarna veta. För jag vet inte vad som är kvar av mig då. Det kanske bottnar i en rädsla för min egen skörhet. Eller att jag ska avslöjas som en bluff – den gamla känslan igen – och i värsta fall av mig själv. När det verkligen gäller kanske jag faktiskt inte är mer än min skivsamling.

Det är ju lite sorgligt i så fall.

Vad andra tycker, ifall jag bara är min skivsamling, vet jag inte så noga; jag kan ha svårt att förstå sådant. Jag känner ju inte andra människor lika bra som jag känner den där Mississippi-farbrorn som sjunger blues och som har varit död i minst sjuttio år.

Men det går över.

Det går alltid över.

Musiken blir alltid kvar, även om jag ibland förlorar greppet om dess utsträckta hand.