av Peter Sjöblom
MWENDO DAWA TRIO: ”Silent Voice” (LJ)
Jovisst är Mwendo Dawa jazz, men inte entydigt så. Gruppen har aldrig nöjt sig att hålla sig inom avgränsningarna, de har alltid upptäckarglatt och fördomsfritt rört sig mot både elektroakustisk improvisation och genrelös avantgardism. Det finns säkert jazzpuritaner som uppfattar Mwendo Dawa som blasfemiker vilket bara gör gruppens värde ännu större. Jazzpuritanerna är ett släkte som gott förtjänar att provoceras…
”Silent Voice” måste ha varit en av de svåraste skivorna någonsin för gruppen att göra. Som tillägget i gruppnamnet visar är Mwendo Dawa idag en trio sedan en av centralmedlemmarna, saxofonisten Ove Johansson, gick bort 2015. Men på ett paradoxalt sätt är han närvarande just genom sin frånvaro. Förutom att han skrivit fyra av skivans tolv låtar är han verkligen den tysta röst som titeln omtalar – man kan nästan höra honom i vissa passager. Det låter kanske flummigt men när man lyssnar på ”Silent Voice” är det helt begripligt och inget konstigt med det alls.
Skivan har den värdiga hyllningens alla kännetecken: vördnad, rastlös saknad, eftertanke, värme, humor, anda… och naturligtvis Mwendo Dawas kanske främsta adelsmärke, den lyricism som kan vara både skir och brutal. En saknad så stor som den efter Ove Johansson är naturligtvis smärtsam, men Mwendo Dawa har förädlat den till en musik med vederbörligt svarta djup och serena höjder.