onsdag, oktober 28

MUSIKMISSIONEN ÄR ÖVER!


av Björn Muda


Med passion kommer inte sällan mission. Det är något som Björn Muda har erfarit. Passionen har han kvar men missionen har han slutat med.
Allt som krävdes var en väns bröllop.

”Stäng av din jävla reggae, låt någon annan spela!” Kvinnans ögon lyser av det som jag sett så många gånger förr, den där blandningen av vrede, uppgivenhet, frustration. Men också förvåning: hur kan jag inte förstå att jag går för långt här? Jag bemöter henne med en oberörd blick och återgår omedelbart till skivspelarna. Låten börjar gå mot sitt slut och jag har ännu inte bestämt vilken som ska ta över. Jag är berusad och osorterad, stressad. Söker bland skivorna, fiskar upp en. Det är en obskyr dubskiva som säkert ingen här tidigare hört, basgången kommer att göra dem alla vilda.

Jag tittar ut över dansgolvet nedanför. Endast ett fåtal befinner sig där, resten står utmed lokalens sidor eller sitter i små sällskap vid borden. Det är min väns bröllopsfest, och kvinnan som just uttryckte sitt missnöje är hans nyblivna fru. Jag placerar skivan på spelaren, en gammal raspig King Tubby från 1975, nu kommer jag att fylla det där glesbefolkade golvet! Jag höjer basen ännu ett snäpp, volymen likaså. Ekon och en oformligt mullrande bas tar över rummet, tvingar bort de sista tappra från dansgolvet. Vad är det dessa människor inte begriper? Höjer en hand i luften, vill visa att den här låten har en stor betydelse för mig.

Men ingen förstår. Jag packar ihop och lämnar festen i vredesmod. Till brudparet säger jag inget, slänger bara en illasinnad blick efter dem tillsammans med en lätt skakning på huvudet. Spela er pop och rock då, era hits, otacksamma människor. Därute slår februarinattens kyla och mörker mot mig när jag vandrar mot tunnelbanan. Ljuden från festen tunnas ut bakom mig, allt vagare hör jag musiken som spelas, men festmänniskornas sång den går inte att ta miste på: de sjunger med nu, och alldeles säkert är dansgolvet fullpackat.

Sätter på mig mina hörlurar, skruvar upp volymen till max. Basen skorrar skönt, det här min musik, den som jag är satt här på jorden att propagera för. Kvällen var ett haveri, och möjligen gjorde jag fel som stormade ut sår, det var ju ändå en av mina bästa vänners bröllopsfest. Men så fungerar krig, det är inte så vackert alla gånger. Och jag kommer att resa mig igen, det gör jag alltid. Snart kommer jag stå där igen, drucken vid en musikanläggning, och avsky kommer åter att riktas mot mig.

Men jag har inget val annat än att låta målet helga medlen. Sådan var jag då.

r jag sökte personlig bekräftelse för ett uttryck, en kultur, som jag egentligen inte var en del av. Jag var mer än bara en ambassadör, en glad diggare, eller en entusiast: jag var en tyrann.

Idag ligger det där bakom mig (bortsett från enstaka återfall, det hör till) och jag kan ärligt säga att mitt liv blivit påtagligt lättare. Inte bara slipper jag hamna i onåd hos folk, det betyder också att jag på riktigt öppnat dörren till all annan musik. Helt reservationslöst kan jag konsumera musik utan en tanke på att jag skulle kunna uppfattas som vantrogen.

Mitt liv som musikmissionär är över. Folk får lyssna på vilken musik de vill, jag släpper dem fria.