tisdag, oktober 15

MUSIKEN OCH MORALPANIKEN


av Peter Sjöblom (bilder: Wikimedia Commons)

På söndag släpps ”Leaving Neverland” på SVT Play. Den kontroversiella dokumentären om Michael Jackson har rönt stor internationell uppmärksamhet och har bland annat lett till att flera radiostationer slutar spela Michael Jacksons musik. Här reflekterar Peter Sjöblom kring kulturella bannlysningar.

Jag har skrivit om detta förr, på olika ställen, men kommer förmodligen att ha anledning att skriva om det hundratals gånger till. För jag misstänker att moralpaniken kommer fortsätta länge till.

Jag tänker på uppståndelsen kring R. Kelly och Michael Jackson, och hur den yttrar sig i bland annat radiobojkotter av musiken. Nu bryr jag mig varken om den musik Kelly eller Jackson gör och gjorde, men detta är inte en smakfråga utan en diskussion som rör något mycket större. Trots allt finns det sådant som är större än vilken musik man tycker bäst om, eller vilken musik man inte tycker om alls.

Vad det handlar om är var man ska dra gränsen mellan konst och konstnär. Som det ser ut just nu strävar olustigt många efter att radera den gränsen helt och hållet. Försvarar man pedofili (eller andra brott) genom att lyssna på en artist vars musik man gillar? Är det rimligt att bojkotta en artist för att man får veta något obehagligt om artistens förmodade eller bekräftade klandervärda leverne?

Det borde inte behöva sägas men eftersom det alltid finns några som uppenbarligen med vilje förväxlar ambitionen att hålla isär konsten och konstnärens moraliska hållning (eller brist därpå) med ett försvar för brott, vill jag klargöra att jag varken stöder pedofili, mord, kvinnomisshandel eller några andra kriminella handlingar. Vad jag menar är att man tvingas till helt absurda ställningstaganden gentemot musik om man låter ideologiska aspekter diktera villkoren för vad som är acceptabelt att lyssna på. Jag har varit inbegripen i många diskussioner om orimligheten i detta, och det har alltid slutat med att den som förfäktar ett slags ”etisk rensning” tvingas erkänna att det egentligen bara handlar om ”en känsla”. Det ”känns” fel att titta på Woody Allen- eller Polanski-filmer efter de anklagelser som riktats mot dem, och det ”känns” fel att spela Michael Jackson eller R. Kelly även om man egentligen gillar deras musik.

Jag frågade en gång någon som hävdade ”känslans” rätt om personen gillade och lyssnade på John Lennon och Beatles. Lennon berättade i sin sista intervju att han som ung då och då spöade sina flickvänner. Jag fick inget svar från min meddebattör. Antagligen blev det för jobbigt att se vilka (in)konsekvenser ”känslan” får om man ohämmat låter den styra resonemangen.

Låt mig bara påminna att det är ”känslan” som gett oss inbillade chemtrails, vetenskapsfientligt vaccinmotstånd och amsagor om en utomjordisk civilisation som av oklar anledning vill kolonisera Jorden på mer eller mindre sluga sätt. Icke att förglömma föreställningen att ”alternativa fakta” har samma bäring som evidensbaserade påståenden.

”Känslan” är med andra ord inget vidare som juridiskt rättesnöre. Det känslan ger oss, om den är helt avhuggen från intellektuell analysförmåga, är i värsta fall en folkdomstol som inte någonsin medger benådning. Vi får en fackel-och-högaffelsjustis av den typ som populariserades av exempelvis metoo-rörelsen.

Att det ordinarie rättsväsendet emellanåt misslyckas gruvligt med sitt uppdrag finns det förstås otaliga exempel på men betyder det att mediala domstolar eller medborgargarden i sociala medier därmed är det bästa alternativet?

Och var drar ”känslan” gränsen för vad som är ett oförsonligt brott? Vilka brott är okej enligt moralpolisen? Pedofili ska bestraffas med bannlysning från spellistorna, det vet vi. Antagligen samma med mord. Kvinnomisshandel verkar okej bara man gillar artisten tillräckligt mycket. Narkomani lyfter ingen på ögonbrynen åt. Knappast heller stöld antar jag. Drar man konsekvensen av detta betyder det alltså att de som tar avstånd från Michael Jacksons musik på grund av vad han ånyo anklagas för tycker att vissa typer av brott är acceptabla. Eller?

Det är svårt att få några rediga svar av ”känslan”, men jag förstår ärligt talat inte hur samma musik kan låta annorlunda och beröra en på annat sätt efter ett penibelt avslöjande om eller anklagelser mot artistens bristande moral. Skulle jag på moraliska grunder avlägsna alla artister som begått några moraliska eller juridiska förseelser ur min skivsamling skulle jag inte få särskilt mycket kvar. Bluesen skulle väl försvinna direkt, i sin helhet… Men det handlar naturligtvis inte om enstaka genrer. Brott har begåtts av musiker i alla tider – renässanstonsättaren Gesualdo mördade lika mycket som Varg Vikernes från black metal-banden Mayhem och Burzum.

Det hela är lika absurt som när de mer dubiösa lägren i proggens sjuttiotal menade att det bara vara acceptabelt att lyssna på musik som gagnade den ”rätta” politiska läran. Men lyssna på den musiken idag och den är direkt outhärdlig. Ingen någorlunda sansad människa borde längre kunna höra exempelvis Knutna Nävars oförblommerade Stalin-hyllningar utan att kväljas lika mycket av dem som av budskapet hos valfritt vit makt-band. Men då var det rätt att hylla diktatorer så länge som det gagnade ”den goda saken”. Idag bannlyses Michael Jacksons musik, också det för ”den goda sakens” skull (påstås det i alla fall). De båda exemplen har olika infallsvinklar men handlar i grunden om samma sak: att strypa kulturen på ideologiska/moraliska grunder.

Är det verkligen dit vi vill igen, till en rättrogen fundamentalistanstruken mentalitet där ”känslan” och ideologin tystar artister?

Nu begriper ju även jag att människor inte alltid är konsekventa eftersom vi är just det, människor, men lite tankestringens tycker jag ändå att man har rätt att kräva. Vill man bli tagen på allvar får man faktiskt räkna med att dra konsekvenserna av sin ståndpunkt och vara beredd att försvara den. Inte backa ur diskussionen i skamsen tystnad när man ertappas med att gilla en ungdomlig kvinnomisshandlare som Lennon. Eller för den delen, en påstådd/plausibel pedofil som Michael Jackson. Börja med att svara på frågan om det verkligen är vettigt att se konst och konstnär som exakt samma sak, och vad det i så fall innebär för kulturen – inklusive musiken – som sådan. Och i förlängningen, kanske även samhället i stort. Eller döm brottslingarna och låt musiken vara den självständiga kraft den är.