av Linda Bönström (Foto: Linda Bönström)
Många dagar det senaste året har jag vaknat till en nyhetsrapportering som är ett eko, som om det självklara återanvänts och skapat ett allmänt ursinne – igen. När kvinnor blivit utsatta för något av det värsta som kan hända en människa kräver vi att någon ska ställas till svars. Frågan är om vi inte letar på fel ställe.
Jag har gått på musikfestivaler sedan jag var tonåring och det är fortfarande något jag ser fram emot varje sommar. Inte bara som festivalare utan också som musikjournalist är det dessutom bedrövligt att se hur många människors slit kommit i skymundan på grund av den politiska och mediala inblandningen i de våldtäkter som anmälts i samband med Bråvallafestivalen, de klibbar sig fast vid fel slutsatser. Det verkar finnas ett behov av att ständigt paketera våld mot kvinnor tillsammans med något som en yttre företeelse och nu är det musikfestivalernas tur.
Bråvalla hade 2016 en biljettförsäljning på 52 317 och till det tillkommer volontärer, media, artister, försäljare, scenbyggare, ljussättare… Vilka kvinnor är förvånade, för vilka av oss kommer det som en överraskning att det finns risker som blir till en brutal verklighet för många? Bråvallas, och naturligtvis i kölvattnet även andra musikevenemangs, rykte tar storstryk – de är platser som är farliga och att undvika. Jag tycker att det är helt igenom mycket positivt att fler och fler kvinnor anmäler övergrepp och det ska arrangörer verkligen arbeta med att ha stöd tillgängligt. Samtidigt måste vi tala om vad det egentligen rör sig om.
I det här sammanhanget vill jag inte använda ordet ”kultur” eller ”våldskultur” eftersom det i Sverige och i Europa de senaste åren övergått till någon typ av synonym för framförallt islam.
Istället är det en attityd. Nyanlända ska utbildas, något jag hellre tycker är lämpligt att kalla upplysas, om vilka värderingar och lagar som finns i Sverige men som statsminister Stefan Löfven (S) kommenterade är detta aktuellt för en del svenska män också.
Vi har skaffat oss en övertro på samtal om värderingar. Det är utmärkt att exempelvis skolan arbetar mycket med sina elever om vad som är rätt och fel men vi glömmer konflikten som uppstår utanför den ordnade skolan eller arbetsplatsen. Idag hör vi mest att utlänningar är dåliga människor, det är utländska pojkar och män som tafsar, slår och våldtar. Effekten är tydlig – får vi en bild av vem som gör det så får vi också en bild av vem som inte gör det. Svenska pojkar och män kan därmed ses som undantag när de tafsar, slår och våldtar, det finns ingen gruppmentalitet värd att tala något större om. Ju hårdare man knyter snöret kring paketet desto mer bisarrt blir det.
Under de åren jag arbetat med att rapportera från just festivaler har det politiska engagemanget varit i stort sett obefintligt, ingen har haft något intresse av att representera trots de många sätt som festivalerna faktiskt påverkar samhället positivt utöver den stora folkfesten som tusentals gläds åt. Några politiker har nu nappat på synlighet men flyttar stor del av ansvaret dit det alltid hamnar, hos Kvinnojourerna. Volontärerna.
Liksom idén om vem som våldtar fungerar mekanismen lika för vad som är en våldtäkt och vad som inte är det. Det återgår alltid till en markering av specifika förhållanden. Det duger inget till att tala om bra värderingar när samhället inte fungerar med samma praxis. Det är inte musikfestivalerna som vi ska vara rädda för utan den svenska lagstiftningen. Däri finner vi våra värderingar, lika unket som tydligt.
Lagstiftning i det här landet bygger på vad som anses vara majoritetens vilja, den ska spegla vår tro och mening. Jag vägrar att erkänna Brottsbalkens formulering kring dessa sexualbrott, jag absolut vägrar att acceptera att en våldtäkt ska kunna delas in i tre olika grader; våldtäkt, mindre grov våldtäkt eller grov våldtäkt. Man ska inte kunna våldta bara ”lite” eller utsätta någon för ”lite lagom” med hot. Våldtäkt mäts med absurda mått; om det varit ett kortvarigt händelseförlopp, om det varit förnedrande eller förödmjukande, med särskild hänsynslöshet eller råhet… Förövare som döms för våldtäkt får som högst sex års fängelse och de som döms för sexuellt tvång högst två år. Och på det ser vi ständigt hur människor som åtminstone åtalats för brott slipper undan straff eftersom domstolen inte varit helt säker på hur hjälplöst tillstånd offret befunnit sig i – egentligen.
Sättet vi talar om värderingar och värdegrund är ibland rätt så flytande och det får inte förenklas med situationer. Pojkar får inte reta flickor i skolan bara för att de är kära. Killar får inte tafsa på tjejer bara för att de har urringade tröjor på sig. Män får inte slå kvinnor bara för att de är arga. Killar och män får inte våldta tjejer och kvinnor bara för att de har på sig korta kjolar, går ensamma när det är mörkt eller är berusade.
Senast jag var på Roskildefestivalen i Danmark sommaren 2016 låg biljettförsäljningen runtomkring 130 000 besökare. Är jag rädd för att bli utsatt för våld när jag åker på festival? Tänker jag på att jag kan bli våldtagen? Ja, tyvärr är det så. Men plocka bort ordet festival och ersätt det med i vardagen eller ute lördag natt så är svaret fortfarande också ja.
Sättet vi pratar innebär att många tjejer och kvinnor väljer bort en fantastiskt rolig upplevelse. Det är upp till samhället och inte musikfestivaler att bevisa sina faktiska värderingar om kvinnofrid.