av Peter Sjöblom
Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg.
Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar.
En del country är naturligtvis träskalligt konservativ, men det gäller inte undantagslöst hela genren som genom historien faktiskt visat att den både är öppen för andra åsikter och kompatibel med praktiskt taget vilken annan genre som helst. Det räcker med att titta på hur den förändrats genom årtiondena för att det ska bli tydligt att den inte är så imbecill som okunniga belackare njuter av att påstå. Det är stor skillnad på den bergsmusik som den växte ur, på Western swing, bluegrass, honky tonk, countryrock, country funk/country soul, och det som på nittiotalet kom att kallas americana. Idag har till och med hiphopen och countryn närmat sig varandra. Var gränsen ska dras för vad som är country och vad som inte är det är får var och en bestämma – själv tycker jag inte att särskilt mycket av det som görs idag och som kallas country faktiskt är det. Det är för att citera Justin Townes Earle – vilket jag gärna gör i det här fallet – ingenting annat än Bon Jovi med fioler.
Exakt när countryrocken föddes går inte riktigt att säga – alla genre-mutationer sker genom mer eller mindre långsamma processer och det beror också på vilka definitioner man rör sig med – men det finns några skivor som utgör tidiga milstolpar. The Byrds hade alltid stått nära countryn men med ”Sweethearts of the Rodeo” tog de 1968 steget fullt ut. Samma år släppte International Submarine Band sin ”Safe at Home”, med en popklippt tjugoettåring vid namn Gram Parsons som ledare. (Parsons medverkade också på ”Sweethearts of the Rodeo” men av kontraktsskäl fick Roger McGuinn dubba över flera av Parsons sånginsatser.) Till pionjärerna hörde också Gosdin Brothers och The Dillards (bägge med Gene Clark-koppling), samt inte konsekvent countryrockiga band som Buffalo Springfield, de jämförelsevis obskyra Hearts & Flowers och San Franciscos Charlatans.
Bob Dylan hade en mer generell betydelse för countryrocken med ”John Wesley Harding”, även den från 1968, och med 1969 års ”Nashville Skyline” hade motkulturens motvillige överpräst gett sin fulla välsignelse åt en musiktyp som dessförinnan betraktats som avgjort ohipp mamma-och-pappa-mossig.
Man kan heller inte bortse från Crosby, Stills, Nash och av och till också Youngs inflytande över vad som skulle bli den kommersiellt mest emblematiska countryrocken i form av band som The Eagles och America som rikligt använde sig av stämsång i ett direkt arv från CSN&Y.
Själv avskydde Gram Parsons mycket av den countryrock han hade gett upphov till. Han tyckte att de kommersiellt strömlinjeformade banden som Eagles missade poängen, och att mycket av countryrocken bara var ett ”plastic dry-fuck”. Han hatade till och med själva ordet countryrock och föredrog att kalla musiken han föreställde sig, en sammanbakning av country, rock, blues, rhythm & blues, soul och folkmusik, för ”Cosmic American Music”. Ett begrepp jag däremot aldrig riktigt förstått vad det betyder. Och kanske inte så många andra heller, varför den mer precist beskrivande termen countryrock istället fick fäste. (På sjuttiotalet förekom till och med uttrycket ”brown music” eftersom så många av skivomslagen gick i brunt!)
Men i övrigt hade Parsons helt rätt. Den bästa countryrocken syntes inte i toppen av försäljningslistorna och gjordes inte bland Los Angeles lyxvillor med swimmingpool. I countryrockens kvalitativa toppskikt hittar vi Flying Burrito Brothers med just Gram Parsons i spetsen, Gene Clark (från originalupplagan av The Byrds), New Riders of the Purple Sage (särskilt första plattan) och inte minst Grateful Dead vid tiden för deras mästerverk ”American Beauty” och ”Workingman’s Dead”.
I sedimentet strax därunder finns Pure Prairie League, Commander Cody & His Lost Planet Airmen, Ozark Mountain Daredevils, Amazing Rhythm Aces, Dan Hicks & His Hot Licks (ett av periodens mest egensinniga band) och de ojämna men bitvis fina Mason Proffit som förtjänade mer än vad de fick.
Bakom dem stod i sin tur en hel armada av band som aldrig slog igenom. Grupper som, om lyckan stod dem bi, fick göra en eller om de hade verklig tur två skivor på större bolag. Band som var större än Eagles i Festus, Eufala, Spearfish eller vilken liten smutsfläck på kartan de nu kom från men som aldrig fick RCA eller Columbia på sin sida fick istället bekosta sina skivor själva, med pengar ur egen ficka i upplagor om kanske några hundra ex som kanske inte ens nådde bortom delstatsgränsen.
De som fick kontrakt, men förlorade dem lika fort. Och de som inte fick några kontrakt alls. Det är några av dessa snedseglare som den här artikeln handlar om.
Den här genomgången är ingen slutgiltig lista på de absolut bästa obskyra countryrockplattor som kom på sjuttiotalet. Det vore arrogant och låtsas som det för jag har långt ifrån hört alla som gavs ut. Dem jag listar är helt enkelt några stycken som jag råkar gilla så mycket att jag tycker att de förtjänar bättre än att stuvas undan i glömskan. Utöver det är mitt enda kriterium att de inte får låta som Eagles…
COUNTRY FUNK: ”Country Funk” (Polydor, 1970)
Bördiga från San Francisco men inflyttade till Boston lyckades de fyra medlemmarna i Country Funk sätta sina namnteckningar på ett Polydor-kontrakt. Polydor hade goda skäl att tro att de därmed hade fått en säljbar produkt i sina händer i form gruppens eponyma LP. Nu blev det inte så. Kanske för att skivan såg för alldaglig ut, eller kanske var riffen lite för hårda, eller var gitarrerna lite för fuzzade, musiken lite för kärv. Kanske för att gruppnamnet var för missvisande och antydde något som musiken inte var. (Det var inte förrän för snart tio år sedan som country funk blev en term för countryrock med groove i och med två samlingsplattor utgivna av bolaget Light in the Attic – och musiken på de samlingarna låter inte alls som gruppen Country Funk gjorde.) Skivan föll helt enkelt genom springorna, och även om den inte rusat upp till absurda prisnivåer i de ägarkåta samlarkretsarna så fick den i alla fall lite fler nya och mestadels entusiastiska lyssnare när den återutgavs på CD av Fallout i slutet av nollnolltalet (och sedan igen några år senare av Slipstream). Och Country Funks välskrivna och kaxigt framförda låtar är väl värda att höra.
Följande år spelade de in ytterligare en skiva, ”Zuma”, som inte gavs ut förrän gruppen själv gav ut den som CD-r fyrtio år senare. Den hade dock gjort sig bättre ohörd – den består mest av klumpfotad halvhårdrock utan den grace och finess som gör debuten till en liten pärla.
ROB GALBRAITH: ”Nashville Dirt” (Columbia, 1970)
Rob Galbraith kommer från Nashville men låt inte det skrämma er. Hans stil har andra sorts södernkänningar, inte sällan åt Tony Joe White-hållet även om Galbraith aldrig vågade sig riktigt lika långt in i träsket som White gjorde. Med sådana sensibiliteter bör det inte komma som en överraskning att han under sin tid som radio-DJ i Nashville pluggade Bobbie Gentrys ”Ode to Billie Joe” så hårt att det förmodligen bidrog till låtens framgångar och Gentrys genombrott.
Faktum är att Galbraith varit mer verksam bakom kulisserna än i rampljuset. Hans utgivning har varit sparsmakad med ett litet gäng singlar, de flesta från mitten av sjuttiotalet, och endast tre fullängdare mellan 1970 och 2009 (samt en arkivsamling som kom för några år sedan). Debuten heter passande nog ”Nashville Dirt” och har med åren dragit till sig en del passionerade fans. Det är inte svårt att förstå. Om Gram Parsons hade godkänt den som Cosmic American Music vet jag inte men den mixar ihop just det som Parsons pratade om. ”Jezebel in the Morning” har ett bluesigt gung, ”Just an Everyday Guy” är i ett slags proto-outlaw-stil, ”Mudflap Cadillac” är soul stuns och jazzantydan ”Corner of Spit and Whistle” har ett insinuant funk-sug som förs vidare i en mer akustisk form i den alldeles för korta ”Willie Was a Honkie”. Ingen entydig countryrockplatta alltså men gillar man countryrock är det ju ändå inte renlärighet man är ute efter.
EMERSON’S OLD TIMEY CUSTARD-SUCKIN’ BAND: ”Emerson’s Old Timey Custard-Suckin’ Band” (ESP-Disk’, 1970)
Med ett så fruktansvärt uselt bandnamn är det kanske inte konstigt att folk undvek den enda LP de gjorde. Att det dessutom var ESP-Disk’ som gav ut den lär knappast heller gjort den mer lättsåld. ESP, som mest förknippas med Albert Aylers, Burton Greens, Alan Silvas och Sun Ras hårdföra frijazz. Visserligen hade det lilla fristående New York-bolaget också mer folkbetonade band och artister som Pearls Before Swine, The Fugs, och Holy Modal Rounders i sitt stall, men till och med i det sällskapet framstår Emerson’s Old Timey Custard-Suckin’ Band som en smärre kuriositet.
Somliga tycker kanske att de inte ens hör hemma i countryrockfacket och visst, de var egentligen ett bluegrass-band. Men sättet på vilket de attackerade musiken, mestadels skriven av bandet men tryfferad med grundligt omarbetade covers på så vitt skilda artister som William Bell, Jesse Winchester och Johnny Cash, var definitivt rock.
Helt i linje med ESP:s hands off-credo (”the artists alone decide what you will hear on their ESP–Disk”) fanns det ingen som bad bandet räta upp skevheterna och polera musikens skrovliga ytor. Sången – gissningsvis på banjoisten Arnold Sells ansvar – är väl inte den renaste man hört, men klarar man New Riders of the Purple Sages John ”Marmaduke” Dawson (som den misstänke Arnold Sell påminner lite om) lär inte den vara något problem. Men EOTCSB var absolut inte lika inkompetenta som ESP-kollegorna i Godz. Dock är det svårt att tänka sig att en skiva som den här skulle kunna ha kommit ut på säg RCA, Columbia, Mercury eller ens det frisinnade Elektra. Musiken är så oförställt och oslipad att den låter som om den vore inspelad i trä.
”Emerson’s Old Timey Custard-Suckin’ Band” betingar inga större priser på andrahandsmarknaden, och finns dessutom återutgiven på CD. Fast då enbart som Old Timey Custard-Suckin’ Band. Kanske för att ingen i bandet hette Emerson?
SWAMPWATER: ”Swampwater” (King, 1971)
Jämfört med de andra banden i den här artikeln var Swampwater rena superstjärnorna. Gruppen kretsade kring Gib Gilbeau, Louisiana-fiddlern som under sin karriär spelat med Flying Burrito Brothers, Linda Ronstadt (Swampwater var från början hennes kompband), J.D. Souther och det Neil Young-lösa Crazy Horse. Gilbeau delade låtskrivandet med John Beland som även han syntes i senare upplagor av Flying Burrito Brothers.
Swampwater gav ut två skivor (om man inte räknar deras återföreningsplatta) där bägge lustigt nog bara hette som gruppen själv. Tvåan kom också ut 1971 (på RCA), samma år som debuten men är tyvärr en rätt blek sak – kanske hade de bränt allt sitt krut första gången? Förstlingsverket är inte mer än en halvtimme långt, men behöver inte vara längre eftersom de uteslutit alla dåliga låtar – dem sparade till RCA-plattan… Alla låtar är så bra att man inte behöver hoppa över en enda av dem. De spelar så bra också; stämsången är tät och snygg, rytmsektionen har ett bra driv och John Belands gitarrspel står inte Merle Haggards Strangers-gitarrist Roy Nichols långt efter i ruffig elegans.
Eftersom Swampwater i huvudsak var Gilbeaus band finns här en anstrykning av cajun. Men den som är allergisk mot sådant behöver inte rygga tillbaka – Louisiana-dragen finns där som en pikant krydda och inte som bas i denna mycket smakrika, förstklassiga countryrockanrättning.
TWIN ENGINE: ”Twin Engine” (inspelad 1971, utgiven på Rev-Ola 2004)
Duon Twin Engine spelade in sin enda skiva i Sound City-studion i Los Angeles 1971 med hjälp av namnkunniga hyrmusiker som Chris Hillman och Clarence White. De hade till och med fått United Artists på kontraktskroken men trots alla goda förutsättningar kom utgivningen av sig. Det var inte förrän det försigkomna återutgivningsbolaget Rev-Ola grävde fram tejperna ur gömmorna 2004 som skivan såg dagens ljus.
Jo, Twin Engine hade mycket på pluskontot. Inte minst ett knippe älskvärda låtar, samtliga originalkompositioner utom en – den inte jättelyckade covern på Everly Brothers örhänge ”When Will I Be Loved?”. Varför de valde spela in den när de hade så förslagna låtskrivare som Constantine Gusias och Randy Naylors är obegripligt.
Antagligen är det stämsången som fått somliga att jämföra Twin Engine med Eagles men det är både oförskämt och fel. Twin Engine står betydligt närmare Flying Burrito Brothers än så. Soundet på skivan är dessutom alldeles för skrovligt och fibrigt för att Glenn Frey och hans yachtrockande polare någonsin skulle ha varit tillfreds med det.
RIO GRANDE: ”Rio Grande” (RCA Victor, 1971)
”För mesig” var mitt första intryck av denna Texas-grupp. Men ändå lockades jag tillbaka till musiken av den där spatiösa steelguitaren som öppnar landskap i musiken, den smidiga lunken och Dale ”Suzie Q” Hawkins inkännande transparenta produktion. Och långsamt blev jag mer och mer fäst vid skivan. Och så upptäckte jag ju att låtarna är riktigt bra! I alla fall om man hoppar över den gräsliga ”Idle Idabelle” som är lika dålig som sin titel och som någon med akut hjärnsläpp bestämde att lägga först på skivan istället för att ta bort helt och hållet… Förresten hade de kunnat stryka den honkytonk-käcka ”What Do You Do When Love Flies Out Your Window” också utan att skivan hade blivit ett dugg sämre. Men i övrigt finns det inget direkt att anmärka på.
Gruppen leddes av Ronnie Wise som hade ett förflutet i flera texasband på sextiotalet. Mest kända av dessa är Mouse & The Traps (där han var Mouse) och som gått till garagerockhistorien med ”Maid of Sugar, Maid of Spice” och Dylan-pastischen/parodin ”A Public Execution”. Tack och lov hade Wise lagt sina visserligen skickliga men ack så tröttsamma Zimmerman-imitationer på hyllan när han startade Rio Grande. Här kommer hans egen röst fram, vid ett första åhörande måhända lite alldaglig men med en fin melodisk känslighet när man lyssnar närmare.
”Rio Grande” är ett exempel på varför man inte ska låta sig luras av första intrycket.
MAXFIELD PARRISH: ”It’s a Cinch to Give Legs to Old Hard-Boiled Eggs” (Cur Non, 1972)
Får jag en trumvirvel för den här artikelns konstigaste skivtitel och ett cymbalslag för det minst o-countriga omslaget? Men så var Maxfield Parrish (döpta efter en något sånär samtida amerikansk konstnär) ett överhuvudtaget hyfsat ovanligt band. Men med tre medlemmar ur gamla Kaleidoscope – David Lindley, Chester Crill och Chris Darrow – förstår man redan på förhand att Maxfield Parrish förmodligen inte riktigt låter som något annat. Darrow har producerat och fixat ett sound som är rootsigt men överraskande tungt trots att musiken är företrädelsevis akustisk med munspel, mandolin, banjo och piano. Om Emerson’s Old Timey Custard-Suckin’ Band lät som att de var inspelade i trä så låter Maxfield Parrish som trädet självt. ”It’s a Cinch” låter precis som de helskäggiga brigaderna av americana-hipsters som bara sett natur på teve vill låta men aldrig gör. I alla fall inte så att man tror på dem.
Alla låtar är skrivna av medlemmar i bandet, men hade jag inte vetat det hade jag nästan gissat på att ”Cruel Deception” var en outtake från Byrds ”Ballad of Easy Rider”-platta. Den är i precis samma anda som låten ”Jack Tarr the Sailor”. Och sången låter så mycket Roger McGuinn att Byrds-sångaren själv måste ha undrat om han hade glömt att han egentligen hade stannat till i studion när Maxfield Parrish spelade in sin platta och lagt på ett sångspår.
När skivan sent omsider släpptes på CD var den försedd med ett par hyggliga outtakes samt ytterligare några ganska onödiga outgivna låtar. Ingen av dem kommer i närheten av den riktiga skivan.
Man kan för övrigt observera att ”It’s a Cinch” spelades in samma år som ”Ballad of Easy Rider”, 1969, men inte gavs ut förrän tre år senare på det lilla bolaget Cur Non i Los Angeles-trakten. Mig veterligt finns det bara en skiva till på den etiketten, folksångaren Guy Carawans ”The Telling Takes Me Home”, även den från 1972 och med Maxfield Parrish-medlemmar inklusive Chris Darrow (som också producerade Carawans platta).
(Hittade ingen länk till skivan i sin helhet men här finns i alla fall några låtar från den.)
BILL WILSON: ”Ever Changing Minstrel” (Columbia Windfall, 1973)
Den uppmärksamme noterar att denna lilla lista med mindre kända countryrockfavoriter har en klar slagsida åt det tidiga sjuttiotalet. Det är egentligen inte så konstigt. Genren var ännu relativt ny men hade fått ett bra kommersiellt genomslag. I det läget är det fler som får och tar chansen. Efter några år mättas marknaden och därmed utbudet, särskilt i storbolagens ögon. Artister med ett kall och tillräckligt med entrepenörsanda gjorde förstås sin grej ändå och släppte sina skivor utan stöd från de etablerade investerarna.
Bill Wilson lyckades i alla fall hala in ett kontrakt för en skiva med Columbia. På ren framfusighet skulle man kunna säga. Han åkte helt sonika hem till Columbias legendariska producent Bob Johnston och knackade på hans Nashville-dörr. Johnston öppnade och Wilson propsade på att spela några låtar han skrivit för honom. Eftersom Bob Johnston hade fullt fungerande öron tackade han ja till Wilsons påstridiga erbjudande, kallade in några lokala kompisar som medverkat på Dylans ”Blonde on Blonde”, och spelade in ”Ever Changing Minstrel” samma kväll. På plats, där och då.
Men vad kunde Johnston göra? En artist av Bill Wilsons dimensioner släpper man inte ut genom dörren utan att först ha fäst något på band. Och hade Johnston under ett anfall av tillfällig sinnesförvirring inte hört hur bra låtarna var lär han ändå ha berörts av nästan stränga angelägenheten i Wilsons något väderbitna, levnadsnötta röst. Inte lika grov som men heller inte helt väsensskild från Lee Claytons.
”Ever Changing Minstrel” står mitt emellan dåtidens singer/songwriters och den mer hårdkokta outlaw-countryn som ännu befann sig i sin linda, men drivs framåt av en rockigare kraft. Men egentligen behöver man inte beskriva den på något annat sätt än: fantastisk!
CAMBRIDGE: ”Share a Song” (Green Dolphin, 1977)
Om någon mot bättre vetande och samlad empirisk kunskap skulle få för sig att påstå att världen är rättvis blir min motfråga: ”Varför blev det då inte mer av Cambridge?”
Visserligen hade väl inte Green Dolphin – ett underbolag till Pennsylvania-baserade Jeree Records – den marknadsföringsbudget som hade krävts för att ge Cambridge den exponering de förtjänade. Men att de turnerade med större band som Pure Prarie League och The Earl Scruggs Band borde väl ändå ha väckt intresset hos några som hade det?
Problemet med en hel del countryrock är att den kan bli för slö, men det är inte fallet med ”Share a Song”. Låtarna är snärtigt framförda, och till och med de långsammare låtarna har en inre genererad energi som skjuter på dem. Arrangemangen är rättframma med banjo, mandolin och lap steel i smakfulla proportioner. I ”Goodnight Sweet Lady” har de till och med med en harpa (!) som häpnadsväckande nog inte låter alls malplacerad. Betydligt mindre lyckad är i så fall den där blötkalla stråksynten som hörs i samma låt, men det var trots allt 1977 när sådant var på modet…
Om man prompt måste anmärka på något annat skulle det väl i så fall vara att låtarna emellanåt är lite opersonliga. Men Cambridges spelglädje häver dem uppåt flera snäpp, och det blir inte heller sämre av att de var bättre på att hantera sina instrument än många andra som tvingas spela in sin musik inom snäva budgetramar. Det är svårt att inte ryckas med av deras passion, och det är tråkigt att de inte fick möjlighet att utvecklas över fler skivor. Och att skivan inte finns återutgiven är också synd och skam – alldeles särskilt som ett originalexemplar brukar kosta en del.
Men så finns det ju ingen rättvisa i världen heller.
LAKOTA: ”Lakota” (JSR, 1979)
Det är ju inte det snyggaste omslaget jag sett, men ändå ett av de bättre som JSR Records formgivare presterade… JSR hade sitt kontor i New Jersey och var bara verksamma i ett par år. Förmodligen gick de i konkurs och det kan man i så fall förstå eftersom de bara gav ut skivor med artister som aldrig kom någonstans.
Det gjorde inte Lakota heller. Det, däremot, är svårare att begripa.
Precis som Cambridge skriker Lakota högt efter en reprisutgivning – denna skiva är ett klart fall för något försigkommet skivbolag à la Light in the Attic eller Numero Group som båda är bra på att nosa upp pärlorna i den mest svårtillgängliga dyngan. Marknaden för en sådan nypressning borde vara tämligen god. Skivan har en hel del psykedeliska färgningar och det brukar inte behövas så mycket för att få psyksamlarma att gå i spinn… I alla fall torde Grateful Dead-fans spetsa öronen när de hör gitarrerna.
Sången är kanske lite slät, men som i fallet med Cambridge är det helheten som räknas. Med undantag för den överlånga kryptoprogressiva ”J.W. Crier” är låtarna bra, ofta med den amerikanska urbefolkningen som tema, och Lakota framför dem med ett samfällt driv. Det gör deras enda, eponyma skiva till något av en förlorad guldklimp. Som sagt, återutgivningsbolagen har en uppgift att ta itu med här. Och ja, vinyloriginal kostar mer än vad som är anständigt i en värld där det finns folk som svälter.
DIVERSE ARTISTER: ”Wayfaring Strangers: Cosmic American Music” (The Numero Group, utgiven 2016)
Som en liten bonus till de ovan nämnda originalskivorna måste den här Numero Group-samlingen nämnas. Den ingår i serien ”Wayfaring Strangers” som plockar russinen ur alla möjliga kakor; andra volymer har ägnats åt å ena sidan kvinnliga singer/songwriters (”Ladies from the Canyon”), å andra sidan manliga dito (”Lonesome Heroes”), obskyr yachtrock (”Private Yacht”) och extremt ovanlig psykedelia (”Acid Nightmares”). Bättre än någon av dessa är ”Guitar Soli” som koncentrerar sig på experimentella folkgitarrister lite grann i John Faheys anda, men den når ändå inte upp till nivån för ”Cosmic American Music”. Detta är juvelen i ”Wayfaring Strangers”-kronan, med nitton låtar hämtade från mycket ovanliga privatpressningar från först och främst sjuttiotalet. De mesta kända namnen är Plain Jane och F.J. McMahon – och de är ju inte särskilt kända alls.
Omslaget är fult men urvalet är utmärkt. I de flesta fall har de valt den allra bästa (ibland den enda bra) låten från skivor med bland andra Jimmy Carter & Dallas County Green, The Black Canyon Gang, Allan Wachs (”Mountain Roads” är ett helt makalöst nummer!), Angel Oak och Mike & Pam Martin. En absolut essentiell utgåva för den som är intresserad av musik som är inspelad i trä!
Vill ni höra mer? Testa dessa med countryrock i en något bredare betydelse:
Whistler, Chaucer, Detroit and Greenhill: ”The Unwritten Works of Geoffrey, Etc” (UNI, 1968) (psykedeliska övertoner på en av de första skivorna som T-Bone Burnett någonsin producerade och dessutom skrev låtar till, då fortfarande under namnet Joseph Burnett), Plain Jane: ”Plain Jane” (Hobbit, 1969), Austin Gravelding: ”Self Made Man” (GWP, 1970 – med en fläkt av Lee Hazlewood), Glen Sherley: ”Glen Sherley” (Mega, 1972), Jerry Glenn Ward: ”Focus” (Mega, 1972), Vernon Wray: ”Wasted” (Vermillion, 1972 – Links bror och rätt så ”wasted”), Michael Nesmith & The Second National Band: ”Tantamount to Treason” (RCA, 1972 – till största delen helt ljuvlig platta med den forne Monkees-medlemmen), Sandy Harless: ”Songs” (Revelation, 1973), Bill Neely: ”Blackland Farm Boy” (Arhoolie, 1974, återutgiven med extralåtar som ”Texas Law & Justice” 2001 – herre i övre medelåldern som sjunger stenhårda låtar mellan folk och country), Larry Jon Wilson: ”New Beginnings” (Monument, 1975), Relatively Clean Rivers: ”Relatively Clean Rivers” (Pacific Is, 1975 eller 1976 – lite oklart vilket), Terry Allen: ”Lubbock (On Everything)” (Fate, 1978).