onsdag, april 1

MULLRET SOM RULLADE SNETT

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom har ägnat ett halvår åt att fundera över Martin Scorceses pseudo-dokumentär ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story”. Han behövde se den ett par gånger innan han kom fram till vad han egentligen tyckte. Nu vet han.

Jag har ännu inte sagt någonting om Martin Scorseses mockumentär om Bob Dylans 1975-turné. Jag har nämligen inte vetat vad jag skulle säga om den. Många blev förtjusta när ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story” släpptes på Netflix i somras men själv kände jag ett gnagande motstånd mot den när jag såg den första gången. Mellan det och att jag helt nyligen såg om den hade de många skeptiska recensionerna och artiklarna ökat i antal på nätet; de flesta handlade om de bisarra och medvetet felaktiga elementen i filmen. Personer som överhuvudtaget inte finns men som presenteras som avgörande för historien, rövarhistorier om hur Sharon Stone följde med på turnén, fejkade intervjuer med uppdiktade politiker och promotorer… allt medan verkliga och viktiga personer nämns som mest i förbigående eller inte alls: Jacques Levy (som skrev de flesta av texterna på skivan ”Desire” och som hade betydelse för hela Rolling Thunder-fenomenet), filmare som bland andra Howard Alk som dokumenterade hur mullret rullade fram över den amerikanska kontinenten och Dylans fru/ex-fru Sara… Jag kan inte avgöra vilket som är värst, att det ljugs så öppet eller att folk som borde fått sitt erkännande helt och hållet förbigås med oförklarlig – eller i alla fall oförklarad – tystnad.

Nu var det ett tag sedan jag såg den men jag tyckte Scorseses förra, femton år gamla Dylan-film ”No Direction Home” var rätt bra. ”Rolling Thunder Revue” ligger dock längre ifrån den än vad den gör Beatles-parodin om The Rutles, ”All You Need Is Cash”. Visserligen har ”Rolling Thunder Revue” undertiteln ”A Bob Dylan Story”, något som förfäktarna av filmen tagit som intäkt för att den ska ses som en skröna. Men det är en rätt tunn och skör brasklapp för att göra en film som poserar som en dokumentär men som är ett skämt utan humor.

Vem som kommit på det här greppet, om det är Dylan själv eller om det är Scorsese, har jag ingen aning om. Kanske är det först och främst Dylan som skojar med oss, sig själv och myterna om honom. Det är väl inte otroligt. Det har han gjort förr. Eller så är det bara en egotrippad övning i fåfänga av Scorsese. För när jag såg om filmen kändes den väldigt mycket som Scorsese som skryter om sig själv, som koketterar brett och friskt med att han minsann känner Dylan. Och att han så fruktansvärt gärna vill vara en del av Dylan-myten att han gör vad som helst för att få folk att acceptera det. I filmens förtexter står hans namn med lika stora bokstäver som Bob Dylans.

Eller så är alltihop bara en snedskjuten referens till ”Renaldo & Clara”.

Jag vet att jag är i klar minoritet som faktiskt gillar ”Renaldo & Clara”, Dylans givetvis överdimensionerade fantasi över Rolling Thunder-turnén som endast visades med alla sina knappa fyra timmar ett fåtal gånger på biograferna. Liksom Scorseses film blandar den fakta, fiktion och fantastiska liveklipp, men infallsvinkeln är en helt annan. De flesta Dylan-fans (några andra lär knappast ens ha försökt se den) enas om att den är en soppa som inte går att titta på. Inte ens den till hälften nerklippta versionen som släpptes någon tid senare åtnjuter någon större respekt i Dylan-kretsar.

Som film är ”Renaldo & Clara” naturligtvis en katastrof. Den saknar helt och hållet någon röd tråd. Jag kan inte tänka mig att ens Dylan kan hitta någon sådan. Men att närma sig den som en film i traditionell mening kan inte sluta i annat än ett tittarmisslyckande. Ser man den istället som en lång dröm om följer drömmens associativa logik får ”Renaldo & Clara” ett helt annat värde. Då blir den istället en fullt rimlig gestaltning av en turné som var slumpmässig, kaotisk och oförutsägbart skiftande. Det är inte en film som ska förstås, det är – just det – en dröm att drömma med i. En absurd allegori över hela Rolling Thunder-karnevalen.

Men att ”Renaldo & Clara” inte lyder något narrativ är exakt det som gör den så mycket bättre än ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story”. Scorsese försöker berätta en story med inslag av fantastik men han är för feg för att släppa verkligheten, och för eftergiven för att hålla sig till den. Och därför blir resultatet varken hackat eller malet. När jag nu såg den för andra gången tänkte jag hela tiden vad mycket bättre en hade blivit om han helt och hållet hade uteslutit de nyinspelade delarna med sina trumpska fejkar och fabulationer, och enbart redigerat ihop de oräkneliga timmarna av originalmaterial, om han hade hållit sig till alla makalösa konsertklipp och andra tidigare osedda filmsekvenser från turnén. Visst, det hade blivit som en ”Renaldo & Clara Vol. 2” men det hade åtminstone inte jag haft någonting emot…

Det största värdet med Scorseses film måste ligga hos Columbia Records som i samband med att Netflix gav filmen premiär släppte en box om fjorton CD med inspelningar från 1975, både repetitioner och konserttejper (”The Rolling Thunder Revue: The 1975 Live Recordings”). Filmen är som världens dyraste, och med sina två timmar och tjugo minuter längsta, reklamfilm för en produkt. Som inte ens är optimal, för trots sitt uppsvällda omfång innehåller den ändå inte två av de mest passionerat hyllade konserterna från 1975, den från Plymouth i oktober och den inspelad i Waterbury ett par veckor senare.

Som en eftertanke kan man undra varför Rolling Thunder Revues förlängning in i 1976 aldrig får tillräckligt med uppmärksamhet. Det enda som finns officiellt från denna andra del av turnén är skivan ”Hard Rain” och någon enstaka förrymd låt till. Kanhända planerar Columbia en ”Bootleg Series”-volym tillägnad Rolling Thunder 1976, och då kan vi ju hoppas att de inkluderar de legendariska konserterna från New Orleans och Fort Worth i sin helhet (och dessutom ger ut dem separat så att vanligt folk har råd att köpa dem). Å andra sidan skulle de väl på sedvanligt revisionistiskt manér försöka sockra soundet och slipa ner de skrovliga ytor och vassa kanter som gjorde dessa spelningar till de opolerade sensationer de var.

I alla händelser hoppas jag att de då, om något sådant ges ut, håller Scorsese på fem alnars avstånd. Han har redan gjort bort sig så det räcker. Kanske borde man också hålla Dylan själv borta från ett sådant projekt…