torsdag, augusti 6

MULATU ASTATKE – MULATU OF ETHIOPIA

av Peter Sjöblom

MULATU ASTATKE: ”Mulatu of Ethiopia” (Strut)

Jag minns precis var och när jag första gången hörde etiopisk populärmusik från sjuttiotalet. Jag minns också exakt hur det kändes i just det ögonblicket. Ingenting annat hade någonsin tidigare fått mig att känna likadant. Jag kan helt sanningsenligt säga att ingenting annat har fått mig att känna exakt samma sak därefter heller. Det är något som är så specifikt för den etiopiska musiken att det gör den oersättlig. Helt motsättningslöst låter den med sina märkligt perspektivförskjutna rytmer både främmande och i sitt mer eller mindre tydliga släktskap med både funk, afrofunk, jazz och reggae helt naturlig. Det garanterar en beständig suggestionskraft.

Det har genom åren kommit en mängd olika utgåvor med etiopisk musik, både med fokus på enskilda artister och diversesamlingar. Mahmoud Ahmed, Alemayehu Eshete och Tilahun Gessesse är inte längre förborgade lokala hemligheter. Ej heller är vibrafonisten Mulatu Astatke det,  ethiojazzens innovatör och främsta företrädare. Inom sitt gebit omnämns han med samma respekt som Sun Ra, Ornette Coleman och Sonny Rollins gör inom sina. Och det med all rätt. Och med lika stor rätt släpper Strut Records nu en officiell, genomarbetad återutgåva av Astatkes mest klassiska och banbrytande skiva ”Mulatu of Ethiopia”.

Möjligen behövde han – som i titeln – förklara sitt ursprung för det New York där skivan spelades in 1972. Med sin originella musik måste han ha varit en katt även bland de mer vidsynta hermelinerna. Inte för att den nu är svårlyssnad – tvärtom. Astatkes fusion av etiopisk melodik, lätt funkiga latininspirerade beat och postbop från Blue Note flyter fram lika mjukt och inbjudande som en löftesrik vårbäck. Men den låter inte som något annan musik.

Strut Records är generösa och erbjuder inte bara mästerverket i sin ursprungliga stereoversion utan även i en fram tills nu outgiven monomix. Det är en smaksak vilken man tycker är bäst om; personligen gillar jag den fokuserade monovarianten som gör musiken aningen mer samlad och riktad, precis så som det kan vara med monoutgåvor. För den som verkligen vill slå på stort släpps skivan också i en begränsad trippelupplaga på vinyl med överblivna tagningar från inspelningstillfället.

Vilken variant av skivan man väljer spelar ingen roll så länge som man väljer en av dem. ”Mulatu of Ethiopia” är ett måste, ett obligatorium, av den enkla anledningen att musiken som finns på skivan hör till den bästa man överhuvudtaget kan lyssna på.