av Linda Bönström
MORRISSEY: ”Low in High School” (BMG)
Efter tre år och ett antal inställda konserter kommer – äntligen – Morrisseys elfte studioalbum! Och med det kommer naturligtvis höga förväntningar på den nu femtioåttaårige alternativa indierockaren. ”Low in High School” visar tydligt hur Morrissey har skämt bort sin publik genom karriären som den makalösa baryton han är och blivit så känd för, efter en längre tids kamp med sjukdom märks det på plattan (och för den delen även från spelningar på senare tid) att han undviker vissa toner. Kanske är det också så att på den här plattan leker Morrissey lite mindre med experimentella ljudkombinationer – jodå, de finns verkligen men inte med samma precision och uppfinningsrikedom som man vant sig vid, och sett fram emot.
Textmässigt är ”Low in High School” i alla fall inte mager, som den mästare Morrissey är på att berätta får han fram sitt budskap om krig, politik, media, gud och öm kärlek. Redan efter första lyssningen sitter den dramatiska och närmare sju och en halv minut långa ”I Bury the Living” fast i skallen på mig, och ”The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel” med sitt salsa/cha cha cha-sound är både i text och musik oemotståndlig. ”All the Young People Must Fall in Love” sliter mig mellan att tycka att den textmässigt är fångande och att låten är töntigt sval med sitt ackompanjemang. Pianokompet gör ”In Your Lap” något seg och introt till skivans första spår ”My Love, I’d Do Anything for You” är för mycket powerrock för att kännas modern, dock sjunger Morrissey en berättelse som (liksom flera andra av plattans spår) utgör en intensiv samhällskritik.
Slutsats: ”Low in High School” är inte på långa vägar en lika gigantisk skiva som de tidigare ”Your Arsenal”, ”You Are the Quarry”, ”Ringleader of the Tormentors” eller ”Years of Refusal”. Men den bör långt ifrån kastas i soptunnan. ”Low in High School” hör hemma i var mans musiksamling.