måndag, augusti 10

MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

av Linda Bönström

MORRISSEY: ”I Am Not a Dog on a Chain” (BMG)

Morrissey debuterade som sångare 1977 med punkbandet The Nosebleeds”och har sedan dess förblivit kontroversiell, vilket tidigare har tjänat honom gott. På senare år har det dock ställt till det för honom och hans politiska uttalanden har blivit en vattendelare bland den tidigare så lojala publiken. För vad gör man när ens husgud sviker? Och har Morrisseys senaste plattor ens haft en chans hos den nervösa kritikerkåren? Varken det ena eller det andra verkar bekymra Morrissey ett endaste dugg. Som vanligt.

Med ett starkt syntintro och provokativ text på plattans första spår ”Jim Jim Falls” låter det faktiskt som Morrissey är tillbaka. För det har inte varit spikrakt efter 2014 års ”World Peace Is None of Your Business”, Morrissey led av svåra hälsoproblem som kulminerade i en cancerdiagnos som blev offentlig först senare samma år. Och på både följande plattor och spelningar var detta mycket märkbart då bland annat sångarens karaktäristiska barytonröst var starkt nedsatt.

”Love Is on Its Way Out”, plattans andra spår, är också en typisk Morrissey- låt både till text och sång: ilsket och kärleksfullt. Sedan kommer första singeln – ledtråden man inte ville ta till sig – ”Bobby, Don’t You Think They Know”. Inte nog med att texten är lat och märklig, utan dessutom har Morrissey teamat upp med Thelma Houston som verkar sjunga på en helt annan platta (möjligen någon av sina egna) och allt blir bara en enda röra. Trallande och lite tamt uppmanande är titelspåret med det mycket passande namnet ”I Am Not a Dog on a Chain”, för det kan man åtminstone inte ta ifrån honom.

Det finns ljusglimtar på ”I Am Not a Dog on a Chain” som ”What Kind of People Live in These Houses?”, ”Knockabout World” och ”Once I Saw the River Clean”. Men på det hela sett är det svårt att inte se skivan som något misslyckad, som bäst medioker, eftersom den inte håller jämfört med Morrisseys tidigare verk. Nu när hans röst tycks vara på bättringen förändras förutsättningarna och kraven blir oundvikligen högre. Tyvärr når Morrissey inte upp till sig själv.