tisdag, oktober 15

MORRISSEY – CALIFORNIA SON


av Linda Bönström

MORRISSEY: ”California Son” (BMG)

Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk.

Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda konserter på grund av hälsan i bagaget så lyckas Morrissey ändå få det att låta mer än tillräckligt för just de låtar han valt. Med Bob Dylans ”Only a Pawn in Their Game”, Buffy Sainte-Maries ”Suffer the Little Children” och Phil Ochs ”Days of Decision” visar Morrissey att han lika gärna som att dra vad som numer är indierockklassiker kunde ha varit en amerikansk folksångare från sextiotalet.

Och inte att förglömma låtar som Roy Orbisons ”It’s Over”, Laura Nyros ”Wedding Bell Blues” inspelad med Green Days frontman Billie Joe Armstrong på bakgrundssång, och Dionne Warwicks ”Loneliness Remebers What Happiness Forgets” – det är bra!

Ska man döma ”Califorina Son” på egna meriter – vilket man ska – så är det en skiva med stor charm som faktiskt växer mer och mer med varje lyssning. Om avslutet med låten ”Some Say I Got Devil” av Melanie Safka är en hälsning till publiken återstår att se.