fredag, september 21

MONO FYLLER 1 ÅR!

av Malin Bergman Gardskär (foto Regina Spektor: Sture Svensson)

Idag fyller MONO ett år och Malin Bergman Gardskär ber redaktörerna och grundarna av sajten svara på lite frågor om vad de håller på med.

Först och främst, stort grattis till MONO som fyller ett år och grattis till er som jobbat stenhårt med detta.

PS: Tack!

Hur känns det?

PS: Alldeles utmärkt! Vi har jobbat stenhårt hela året och det är rätt underbart att se vad det har blivit av sajten.

LB: Jag har faktiskt fått dubbelkolla i kalendern att det faktiskt stämmer, att vi haft sajten igång ett helt år känns nästan overkligt! Det är som man brukar säga, tiden går väldigt fort när man har så mycket roligt för sig. Dessutom känns det väl också så att alla sena nätter och tokiga deadlines verkligen har lett fram till ett resultat som vi känner oss mycket stolta över att kunnat ro i land.

Hur kom det sig att ni bestämde er för att starta MONO?

LB: Som jag ser det kom MONO till av två saker, nämligen frustration och passion. Vi hade delade erfarenheter med oss i bagaget som inte var helt positiva gällande hur man arbetar på vissa redaktioner, och vi kände en stor frustration över att få svenska tidningar verkligen går på djupet när det kommer till musik. Dessutom saknade vi en bredd, att man skulle kunna läsa om olika genrer sida vid sida har varit en av våra stora målsättningar. Men det viktigaste har faktiskt varit det som vi kallar för ett passionsprojekt! Att man skulle kunna samla människor som älskar musik och älskar att skriva om det som var villiga att donera sina texter till MONO, som drivs helt på ideell basis. MONO startades helt enkelt för vi båda brinner för musik.

PS: Jag minns det som att det hela började som en mer eller mindre förflugen idé när både Linda och jag jobbade på en annan tidning. Sen blev idén mer och mer allvar för som Linda säger kände vi att det saknades en renodlad musiktidning/musiksajt som skrev om alla typer av musik. De tidningar som redan fanns är så nischade och vi ville inte göra skillnad på genrerna. Allt ska få plats! Plus att vi ville ha en musikpublikation som står helt fri från krav från musikbranschen, en sajt där vi kan skriva om precis vad vill på precis det sätt vi vill utan att någon lägger sig i. (skratt)

Vad har varit som den största utmaningen under det här året när det kommer till att driva ett webzine – heter det så?

PS: Att nå ut. Vi har ju ingen budget att jobba med egentligen, vi bekostar allt ur egen ficka, så vi är i det här läget rätt beroende av att läsarnas interaktion via Facebook, att de reagerar på texterna och att de delas vidare så att namnet sprids.

Jag tycker nog vi kan kallas ett webzine, jag kommer ju själv från fanzinevärlden från början. Jag har alltid gillat konceptet med ett fanzine. Somliga använder ordet nästan lite nedsättande men för mig betyder det att någon ger ut en tidning eller driver en sajt på egna villkor och det är sannerligen någonting vi gör på MONO. Fast vi har ett bredare innehåll än vad ett fanzine ofta har.

LB: Utmaningen ligger i det jag nämnde tidigare, att driva tidningen utan att arvodera skribenter är svårt. Och det kommer sig ju ur att de som arbetar med oss på MONO har rätt så fullspäckade scheman som det är. Viljan finns men vi är helt enkelt utmanade av ren tidsbrist. Sedan är det självklart så att vi hoppas på att i framtiden ha möjlighet att växa även med ekonomiska utvecklingar.

Era bästa respektive värsta minnen från året?

LB: Oj, en riktigt svår fråga tycker jag! Nu är jag lite tjatig men ska man generellt tala om värsta minnen så handlar det återigen om att ha tid – och ork – samtidigt som vi precis som alla andra har haft många saker på gång även utanför tidningen. Bästa minnen är naturligtvis när vi får in texter som får en att häpna för de är så intressanta och välskrivna.

PS: Mitt värsta är nog från dagen vi skulle avtäcka sajten. Jag var i upplösningstillstånd och kunde fan inte tänka en tanke rakt… Skulle det funka? Skulle vi hinna? Skulle allting knasa sig när invigningsbandet högtidligt klipptes? (skratt) Sen finns det ju alltid en massa grejer längs vägen som hackar till och skapar en mild panik, men just till premiären hade jag nerverna på utsidan av kroppen. Mitt bästa är nog när vi lyckades! Annars har det varit fantastiskt att se hur vissa av våra texter har fått ett eget liv och spridits vidare till tusentals läsare på bara några dagar. Och förstås, allt beröm som vi har fått! Inte för att låta skrytsam här, men vi har nästan bara fått beröm för det vi gör.

Hur har musikåret varit?

PS: Både och. Med andra ord som väl alla musikår är. Jag är ju själv rätt insnöad på gammal musik och gnäller nästan alltid över nya musik, men sen när jag går tillbaka och kollar på vad jag skrivit under en tolvmånadersperiod så har alla år varit bättre än vad jag trodde att de var medan de pågick. På ett personligt plan är alla musikår fantastiska eftersom det finns så mycket gammal musik att upptäcka parallellt med det bra som de facto kommer i det nya.

LB: Jag skulle nog säga att torkan på roliga skivsläpp började redan förra vintern och drog sig kvar även i början på året. Nu har dock trenden börjat vända verkar det som, men man får tyvärr också se till att musikvärlden på senare tid förlorat många bra – en del ikoniska – artister. Men jag känner mig nog hoppfull inför året.

Vilken live-upplevelse har påverkat er mest under året och vilken platta har gjort mest avtryck?

LB: Det första som ploppar upp i mitt huvud är när Regina Spektor spelade på Way Out West förra året, men det var många riktigt bra spelningar 2017. Än så länge har det inte varit särskilt många konserter för min del men nu när sommarsäsongen närmar sig har jag många planer! Jag har lite svårt att välja en platta som har gjort mest intryck eftersom det som sagt varit lite svalt på den fronten men jag har spelat Young Fathers ”Cocoa Sugar” en hel del, Cardi B ”Invasion of Privacy”, och nu senast Willie Nelsons ”Last Man Standing”. Fast ärligt talat beror svaret på den frågan helt på vad man har för känsla för dagen.

PS: Live ingen alls för mig eftersom jag aldrig går på konserter längre. Vad nyutkomna skivor beträffar måste jag nog nämna Sharon Jones & The Dap-Kings ”Soul of a Woman”, hennes postumt utgivna och bitvis mycket uppslitande försoning med livet och döden. Soul som tar musiken tillbaka till själva innebörden i ordet soul.

Vilka musiksläpp och händelser ser ni mest fram emot härnäst? Kan tänka mej att sommaren med alla dess konserter och festivaler minst sagt kommer att bli intensiv, eller?

LB: Om alla planer går i lås kommer vi ha en fantastisk sommar på MONO! Spontant är det som hägrar mest Eminem på årets Roskildefestival.

PS: Linda är festivalräven på redaktionen. För min del blir det väldigt lugnt eftersom jag verkligen aldrig besöker festivaler! Förra året körde vi på med MONO hela sommaren men i år kommer vi kanske gå ner lite i varv under sommaren. Då kommer jag väl göra som vanligt, grotta ner mig i något fullständigt förlegat och njuta av det i fulla drag. (skratt)

Hur ser planerna ut framöver för MONO?

PS: Jag är av den typen som tror att passion och en hel del hårt arbete lönar sig i längden, så vi kommer i mångt och mycket fortsätta göra det vi har gjort hittills, det vill säga köra på med det som vårt inre säger att vi måste göra, nämligen MONO. Sedan ska vi väl göra någon form av spridningsoffensiv också så att fler får veta att vi finns.

LB: Vi fortsätter att jobba för mångfalden, den är en otroligt viktig del av vad vi vill att MONO ska kunna erbjuda sina läsare!

Till sist, vad ser ni mest fram emot med MONO just nu?

PS: Nästa publicering! (skratt)

LB: Vi har födelsdagsvecka för sajten! Det blandas favoriter i repris och helt nya texter veckan ut, och det har känts extra roligt att gå igenom arkivet för det visar att på bara ett år har vi kommit att uppfylla många av våra ambitioner. Nu ser jag fram emot att starta år två och låta MONO växa ännu mer.

Ett STORT TACK till alla som läst och medverkat i MONO under året som gått!