av Peter Sjöblom
MIMI TERRIS: ”Den stora skalan” (Calibrated)
Det krävs något extraordinärt för att jag ska ryckas med – känna med – vokaljazz. En Billie Holiday och, om om man nu vill räkna henne som jazz- och inte bluessångerska, en Bessie Smith. I Sverige, en Monica Zetterlund och jodå, även en Nannie Porres. Samtida vokaljazz känns vanligtvis som mina synders straff, och att döma av antalet moderna jazzsångerskor (för sjunger jazz är det oftast kvinnor som gör av någon anledning) är mina begångna synder väldigt många. Jag hör bara glänsande avgångsbetyg från någon musikakademi, inlärda manér och en uppfattning om sig själv som förmer än andra. För man är ju gubevars En Jätteviktig Jazzsångerska Som Alla Måste Beundra För Annars Är Man Jättedum I Huvudet Och Omdömets Felande Länk.
Jag hatar allt det där med vrede, hatar den där skitviktigheten och kan inte låtsas som något annat ens om jag försöker.
Så i mitt fall slår Mimi Terris ur underläge.
Men.
Terris sjunger för låtarnas skull, inte för att bevisa hur duktig hon är på att lyda musikmentorernas pedantiska instruktioner.
Hon har ett avspänt och avdramatiserat sätt att föra sig vokalt, som om hon sjöng i livet mellan väckarklockan som ringer så förbannat på morgonen, bussen som nesligt missas med några sekunder, ungarna som ska hämtas på dagis, en säkert näringsrik men lite ordinär och aningens fadd middag medan teven mumlar nyheter från jordbruksdepartementet. Det ska inte uppfattas som ett förringande. Tvärtom. Efter allt viktoriatolstoyskt och rigmorgustafssonskt självförhärligande meritskryt är vardagens vardagliga vardaglighet befriande.
Stilistiskt handlar det visserligen inte enbart om jazz; hennes låtar har sina starka poppiga – eller i alla fall melodiösa – underströmmar. Som ”Päronträdet” som mjukt fjädrar fram som en Paul McCartney-låt fast mitt emellan Duffy och Amy Winehouse, medan ”Om blommorna och träden” vetter mot ”Blott en dag” och folkliga koraler. Inte heller försöker musikerna (som till exempel rytmsesktionen, trummisen Kristoffer Rostedt och kontrabasisten Mats Ingvarsson) pådyvla Mimi Terris låtar något överflödigt lull-lull utan anpassar sig efter låtarnas karaktär.
”Den stora skalan” är Terris fjärde platta (den förra spelades för övrigt med med danska radions storband) och låt vara att det inte är den av årets skivor som jag kommer att spela mest för som ett alternativ till vokaljazzens ordinarie snobbism är den fullt rekommendabel.