tisdag, oktober 15

MIKE McGEAR – MANNEN SOM TACKADE NEJ TILL BRIAN EPSTEIN

Goodbat Nightman
av Michael Björn

Idag släpps en nyutgåva av Mike McGears platta ”*McGear” från 1974. Originalskivan är utökad med en hel extra skiva plus en DVD. Apropå fyrtiofemårsjubileet har Michael Björn intervjuat McGear som egentligen heter McCartney och händelsevis råkar vara bror till Paul. Följ med när Michael möter Michael!

Vad gör man om man är bror till en av världens – och historiens – mest kända musiker och blir erbjuden av denna musikers kungamakare att bli popstjärna?

Få skulle skratta och direkt tacka nej. Färre skulle dessutom byta efternamn för att inte åka snålskjuts på brorsans framgångar. Ännu färre skulle fortsätta umgås med en sån brorsa utan avund över att inte ha fått del av alla miljonerna. Men det finns bara en som tillsammans med en sån brorsa har gjort ett bortglömt mästerverk helt i klass med brorsans bästa.

Denne man är Michael McCartney, eller Mike McGear som han kallade sig under åren som artist. Två år yngre men återutgiven i alla fall två hundra gånger färre än brorsan. På Discogs finns det tvåhundratrettiotvå versioner av ”Band on the Run” (för att inte nämna de sjuhundraåttioåtta utgåvorna av ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”), men endast tjugoen varianter av ”*McGear”. Detta trots att det egentligen bara är just ”Band on the Run” och förstås ”Ram” som slår den på fingrarna. Och trots att ”*McGear” faktiskt är en Wings-platta i allt annat än till namnet.

Men nu kommer ”*McGear” från 1974 i en efterlängtad definitiv och bonusspäckad version tagen från gamla rullband som Mike sparat på vinden, något vi firar med en intervju med upphovsmannen.

Jag älskar dig, säger Mike McGear och påbörjar därmed intervjun på ett oväntat sätt.

Haha… öhalltså jag älskar din musik, men måste nog dra gränsen där, svarar jag, lite överraskad.

Jag förbereder mig alltid noga inför intervjuer, läser på, lyssnar in. Tanken var att börja från långt avstånd, ungefär som när man ser på jorden från månen och sedan gradvis zooma in på detaljerna och de olika låtarna, för att sluta med skivans sista låt, den mästerliga “The Man Who Found God on the Moon” och därmed vara tillbaka där vi började.

Så blir det förstås inte riktigt. Konversationen böljar istället än hit och än dit. Men alltid med mycket humor och, ja, rlek faktiskt. Att vara sjuttiofem år gammal, och ha den sortens bubblande livsglädje… egentligen säger det allt om honom.

På Sverigeturné

Michael, säger han sen med ett skratt. Vi började med ett leende. Hör här, grabben, vi är två Michael tillsammans, så låt oss dra igång!

Det gör vi, och jag är jag nyfiken på hur det var att spela in i 10cc:s egen Strawberry Studios i Stockport.

Det var väldigt bra, jag hade spelat in där tidigare, det var därför vi valde stället. Jag kommer ihåg första gången jag var där, det var med min komedigrupp Scaffold.

Svaret får genast Mike att associera fritt ur minnet.

Vet du att Scaffold har varit i Sverige? Vi var först med i teve en gång på sextiotalet, sen kom vi tillbaka och gjorde en turné. Vi åkte hela vägen från söder till norr, med turnébil och allt. I början av turnén försökte vi köra en musikshow, men bortsett från mig kunde ingen i Scaffold sjunga. Vi var inga musiker, så det blev pannkaka av alltihopa när vi låtsades spela musik. Till slut gav vi upp och bestämde oss för att prova samma föreställning som vi körde i England, med poesi och humor. Och ni förstod det mycket bättre än vad de gjorde i New York! Det var en fantastisk upplevelse.

Vi är trots all européer, och USA är en annan kultur.

Ja, det är ju vad man upptäcker. De pratar inte engelska, de pratar amerikanska.

Dagens datum är den tredje juni och jag påpekar att England har en prominent amerikansk besökare denna dag.

Ja, det är nåt vi försöker glömma, suckar Mike. Den där Kalle Anka.

Han gör ett kvack som skulle göra de flesta ankister nöjda.

Åtminstone kan han prata med Boris Johnson, och Nigel Farrage. Förresten har de just hittat en inspelning där Boris totalt dissar Trump, riktigt rejält. Och här har vi Trump som berömmer Boris. Hoppas de spelar upp det för honom! [Inte nog med att det spelades, hela scenen med Boris Johnson projicerades på Big Ben, reds. anm.]


Skivan ”*McGear” är inte inspelad uteslutande i 10cc-studion. De första inspelningarna gjordes i Abbey Road, eftersom Paul McCartney ursprungligen bara hade tänkt göra en singel med sin bror.

Han kontaktade mig och frågade om vi skulle spela in en låt. Jag hade lämnat både Scaffold och Grimms, så han frågade mig ”Vad gör du?” och jag svarade att jag inte gjorde något. Jag gjorde inget hela dan, absolut inget hela dan”, säger Mike och citerar singeln ”Do Nothing All Day” från 1976. Resten sjunger han fritt tolkat efter låten: ”I’m gonna let me down/on the grassy ground/and do nothing at all”.

Så jag åkte helt enkelt ner till Paul i London. Vi satte oss i hans hus och där, i vardagsrummet växte plötsligt en magisk låt fram, ”Leave It”. Så gick det till. Det var en bra låt, eftersom den var annorlunda. Så, vi åkte in till Abbey Road och spelade in den. Sen behövde vi en b-sida, och den spelade vi in här hos mig i Liverpool i ett litet rum jag har. Jag hade en liten låt som handlade om en av mina döttrar när hon föddes, ”Sweet Baby”, så vi tog den. Vi spelade in den på en eftermiddag och så var b-sidan klar.

Vi skickade singeln till Lindas pappa Lee Eastman som var en känd advokat i New York. Han spelade den för sin son John och för familjen, och när de hade hört den ringde de upp Paul: ”Detta är en fantastisk låt, alla älskar den. Ska ni verkligen bara spela in en singel? Gör en hel platta istället!” Så brorsan ringde och berättade att de var eld och lågor, och av den anledningen började vi prata om ”*McGear”…  jag menar en hel skiva, vi hade ingen aning om att den skulle få titeln ”*McGear” då.

Varför blev titeln till slut ”*McGear” då? Jag menar, vad är förklaringen till asterisken?

Haha! Det kallas ”för att du ska försöka gissa”. Jag gör den här sortens saker precis för att folk ska irritera sig och fråga, utan att få svar. Det är precis av samma anledning som folk har frågat mig hela livet: ”Vad är Aintree Iron?”

Tolkningarna av Aintree Iron i Scaffolds hitlåt ”Thank U Very Much” från 1968 sträcker sig från en referens till den homosexuelle Brian Epstein och över hela skalan till namnet på en pub.

När jag spelade in den sa min bror att han ville ge mig ett gott råd. Javisst, sa jag, vad är ditt råd? Då sa brorsan: ”Hoppa över Aintree Iron, det är för obskyrt.” Men jag ville förstås göra nåt som var sådär dumt. Jag struntade i vad han sade, och det blev en snackis som alla talade om. När låten sedan närmade sig förstaplaceringen på hitlistan och hela England diskuterade vad det där med Aintree Iron syftade på, då ringde han och sa: ”Du vet det där rådet jag gav dig om Aintree Iron?” ”Ja, brorsan?” svarade jag. ”Hrmm, ja, du kanske hade rätt,” sade han. Och äldre bröder gillar förstås inte att yngre bröder har rätt!

En möjlig förklaring till asterisken på ”*McGear” är att det fanns en mängd omslagsutkast. På framsidan ligger Mike fastbunden som jätten Gulliver och runtomkring står en mängd lilleputtar – bland dem kan man känna igen bandmedlemmarna, alltså ett kollage som delvis anspelar på omslaget på ”Sgt. Pepper”. På mittuppslaget har Mike brutit sig fri från repen och sitter mitt i Liverpool med ena benet i floden Mersey. Men det fanns också en alternativ version med en hårt sminkad kvinna som påminde om framsidan på debutskivan av Roxy Music. Samtidigt hade skivans titel inte bestämts. Mike berättar att han har kvar ett ark med alla idéer han hade skrivit upp på tänkbara titlar:

Där på arket kan man se alla skivtitlar jag hade för ”*McGear”. En av dem jag funderade på var ”Relationships”. Jag hade skrivit upp alla dessa olika, spännande titlar. Vi visste inte vad skivan skulle heta. Och jag fick alla dessa omslagsförslag som de hade bearbetat och skickat mig, utan titel. Så jag använde dem för att öva min McGear-signatur. Och en av dessa signaturer använde vi som titel för plattan.

Min hypotes är att asterisken betydde ”här ska vi lägga in skivtiteln, när vi har bestämt oss.” Men sen bestämde de sig aldrig, och en av Mikes signaturer blev helt enkelt kvar, med asterisk och allt…

I skuggan av Band on the Run

*McGear” spelades in under ovanliga omständigheter. ”Band on the Run” nådde sin dittills högsta hitlisteplacering, nummer sju, på amerikanska Billboard den andra februari 1974, ungefär samtidigt som Wings alltså spelade in ”*McGear”. I England hade skivan inte nått längre än en niondeplacering i december året innan. Paul var under hårt tryck från skivbolaget och, samtidigt som han satt i en studio i Stockport med sin lillebror, gav han till sist upp motståndet mot att släppa singlar från skivan. När singlarna kom, seglade ”Band on the Run” upp som listetta både i USA och England under sommaren.

Å ena sidan kan man inte märka något av detta yttre tryck. ”*McGear” är organisk, lekfull, och avslappnad på ett sätt som Paul aldrig mer skulle kunna tillåta sig själv nu när världen än en gång hade förväntningar på att han skulle leverera. Å andra sidan kan man konstatera att hans lillebror nu var den ende som kunde ägna sig åt det Paul inte längre hade råd med: en ansvarslös lek där kreativiteten fick styra. Det var skivan som storebror Paul inte längre vågade eller kunde göra på egen hand. Avslappnat och fyllt av glädje – så enkelt men ändå så svårt.

Min bror och jag är väldigt lika. Vi växte upp med alla dessa låtar som spelades på familjefester, nyårsaftnar, bröllop och sånt. Vid såna festligheter satte sig vår pappa alltid vid pianot och sen började allsången. Och då försökte vi alla sjunga de bästa harmonierna, bättre än farbror Joe.


– Sen kom ju pop/’n’rollen och Elvis Presley. Liverpool var en hamnstad och sjömännen hade med sig de senaste skivorna. London var ju också en hamnstad, så Long John Baldry brukade komma och hälsa på oss; han hade med sig sina skivor och vi spelade våra skivor för honom. Bill Haley, ”Rock Around the Clock”… och Little Richard… fattar du? Kan du föreställa dig hur det känns för en liten arbetarklassunge från Liverpool att få Little Richard i öronen? Det fullständigt tiltar din hjärna på samma sätt som surrealismen… Salvador Dali och Luis Buñuel kommer in från vänster och golvar dig. Det var rock’n’roll och det förändrade en för alltid.

Så säger Mike, som till denna dag är fri från det framgångstryck som hans storebror levt under.

Vi var motvalls. Min grupp, Scaffold, var en satirisk komedigrupp. Liverpool-dialekten var socialt acceptabel för första gången i London, och i världen i stort. Så vi tänkte oss att vår första skiva skulle nå nummer ett. Men eftersom vi var motvals gjorde vi en London-cockney-dänga som hette ”2 Day’s Monday”… Den dog en smärtsam död förstås.

George Martin hade producerat den, men inte på grund av att han var involverad med Beatles. Redan innan vi gav oss in i artistlivet hade vi ”Songs for Swinging Sellers” av Peter Sellers hemma på Forthlin Road. Den plattan var producerad av George Martin. Han hade också spelat in Spike Milligan och The Goon Show, det var därför vi ville ha honom.

Sen gjorde vi en låt som hette ”Goodbat Nightman” och försökte få Brian Epstein att ta den, men han brydde sig inte. Vi sa till honom att det var en Batman-låt och att Batman var hur stor som helst på teve med Adam West, men han fattade inte.

Men eftersom storebror var en megastjärna kunde Brian Epstein tänka sig att jobba med Mike som soloartist. Epstein frågade om han ville bli popstjärna, men Mike svarade honom utan en sekunds tvekan: “Nej tack.”

En av anledningarna till att Mike gjort ett omslagsförslag till skivan inspirerat av omslaget till Roxy Music, var förmodligen att första spåret på ”*McGear” är en cover av Sea Breezes från samma Roxy Music-skiva. Intressant nog låter originalversionen som en dekonstruktion av en poplåt och versionen på ”*McGear” snarare som originalversionen den dekonstruerats från.

Det var min brorsas ide att börja med den. Han sa: ”Det kunde vara kul att ha med en låt som inte är din, och jag har en idé om hur vi skulle kunna göra ‘Sea Breezes’ på ett annorlunda sätt än Roxy Music gjorde den.” Eftersom jag förstås gillar Roxy gick jag med på det, men det var hans tolkning och hans baby helt och hållet. Bryan Ferry kontaktade mig efteråt och sa att han älskade vår version, men ska jag vara ärlig så tror jag aldrig att jag hört hans version, jag tror inte ens jag har skivan…

Roxy Music kunde ju inte bara göra en poplåt rakt upp och ner. Så de förvrängde den.

Ah… kanske anledningen till att Bryan Ferry gillade min version…

…är att den låter som ursprungskompositionen. Det låter som om han hörde din låt och gjorde en version av den, istället för tvärtom!

Underbart! jublar Mike. Vilken kul anekdot, omvänd ordning, fantastiskt!

Musikaliskt låter ”*McGear” väldigt mycket som Wings, ett Wings som för första gången här uppträder med Jimmy McCulloch; melodiskt koncentrerat och rytmiskt samspelt, med tydligt livegung i studion. Men sång och text är något helt annat, mer konceptuellt och humoristiskt, samtidigt som det finns en mörk underström.

Ett exempel på en kul låt med gott om svärta är ”Norton”. Den handlar om mönstergossarna på Liverpool Institute High School for Boys där Mike gick i skola, och innehåller en liten monty-pythonsk sekvens.

Vår skola tog väl hand om Nortons – det vill säga plugghästar som senare blev politiker, eller byråkrater, eller som senare fick bokstäver efter sina namn. Det var de duktiga och intelligenta pojkarna. Norton är den som blir officerare i sketchen som finns i låten – min brorsa spelar sergeant, Denny Laine är menig och jag är fanjunkare.

Själva var vi på andra sidan av spektrat. Det enda jag var bra på var konst, och det är förstås den sämsta saken att vara bra på i en akademiskt fokuserad skola. Så vår värld full av musik och konst hade inget att göra med skolans värld. Norton personifierar akademikern som alltid fick bra betyg och alltid slickade lärarens skor. Han var inte vår favorit… men det är bara ett skämt!


Ett annat sätt att kombinera ljus och mörker är förstås att spela en glättig melodi och sedan sjunga en dystopisk text till, ett recept som används på ”Have You Got Problems”.

Har du problem, när du vaknar på morgonen, till ljudet av hjärndöd radio? frågar Mike och improviserar kring låtens öppningsrader. Följ mej, jag är McGear, jag är din ledare. Jag är din Trump, följ mig. Bara följ, och lita på mig i detta här och nu, jag är din förbannade hjälte, din räddare.

Det finns mycket som kan gå snett om vi inte lyssnar på vad vi gör och tänker på hur vi röstar, suckar han. Se på den här jävla Brexit-galenskapen. Det är svårt att tro att det faktiskt händer. Trump och Brexit och… vad? Boris Johnson och… herregud! Världen har blivit galen!

Nej, fy för allt det där. Det är trevligare att lyssna på ”*McGear”, avslutar han och stänger dörren för sin upprördhet.

För att byta spår ställer han mig en retorisk fråga:

Har jag berättat för dig om tejperna till ”*McGear”?

Han fortsätter utan paus:

Kan du tänka dig att Warner Brothers hade slarvat bort mastertejperna?! Esoteric Recordings frågade mig om jag hade dem och jag svarade: ”Tja, jag har några lådor. På en av dem står det *McGear master copy tape 1 och på en annan står det *McGear master copy tape 2. Jag har ju en rullbandspelare så jag kan spela dem och kolla.” De tyckte absolut att jag skulle göra det, och berätta vad jag hittade.

På en annan låda märkt ”Leave It”, stod initialerna A. P. som ljudtekniker. Det visade sig vara Alan Parsons! Ren magi, detta. Men ett litet problem var att lådorna hade legat i fyrtio års tid på vinden, så det var en del mögel på banden. Då sa Esoteric: ”Rör dem inte, och spela dem absolut inte! Vi måste baka dem!”  Jag undrade mest på skämt om de tänkte stoppa dem i ugnen.

Mike skrattar.

Och de svarade: ”Ja, kom med dem till London!” Så jag fyllde en resväska så att den blev riktigt tung av alla band jag hade och åkte till en specialist i London som bakade banden tålmodigt under flera dagar. Det tog flera veckor att klara av allihop.

Men till sist kom alla dessa underbara ljud ut i andra änden. En av låtarna var singeln ”Do Nothing All Day” som jag gjorde med Pete Wingfield och b-sidan ”A to Z”, en Sesame Street-låt som jag gjorde med mina döttrar. Men det fanns också en som hette ”Girl on the Avenue”, som var skriven av Wingfield. Jag var övertygad om att han också sjöng den – men när jag spelade upp bandet visade det sig att jag sjöng, nåt jag helt hade glömt! En härlig liten poplåt som är full av klichéer och driver hejdlöst med genren. Vackert!

Det skulle visa sig finnas ytterligare outgivet material på banden.

Jag hittade några demos, en hette ”Blowing in the Bay” och en annan var ”Let’s Turn the Radio on”. Jag minns att jag bad Zoot Money komma, och Andy Roberts. Först var det tänkt att John Bonham skulle spela trummor men just som vi skulle börja demoinspelningarna på Savile Row fick han förhinder, så min brorsa spelade trummor istället. Sen ringde jag runt och fick tag på Johnny Gustafson på bas och dessutom kom Viv Stanshall från Bonzo Dog Doo Dah Band förbi. ”Let’s Turn the Radio on” låter som om den spelats in här i mitt eget vardagsrum. Vi spelade in det mesta live; jag visslar, Viv Stanshall spelar ukulele, de andra sjunger harmonier och det bara tickar på, rent magiskt.

Bonus-CD:n, innehåller dessutom en del mellansnack och andra märkligheter, som exempelvis Viv Stanshall som sjunger om att vänta på att hans kvinna ska komma hem och dricka te med honom.

Ja, det där är från samma session i Savile Row. Han sjunger den där knasiga låten och sen spelar han alltså ukulele på ”Let’s Turn the Radio on”. Efter det gör han och jag – fast egentligen mest han – radioreklaminlägg för [min singel] ”Dance the Do”. Det är hans vackra röst som frågar: ”Have you heard that Mike McGear sings ‘Dance The Do’?” och sedan hittar på en massa knäppa inlägg som ”To do or not to do” och ”His donation to the nation” och så vidare!

Jag tog också med en inspelning där Paddy Moloney [från the Chieftains, red. anm.] som kom ner från Dublin för att spela irländsk säckpipa och bleckflöjt på ”The Casket”, sitter i Strawberry Studios och småpratar med Linda McCartney [född Eastman, red. anm.] om New York. ”Ah, jag är precis på väg dit för en turné…” säger han och spelar sen en härlig liten melodi. Det är klart att jag skulle kunnat strunta i allt sånt härligt mellanspel men jag tycker det är kul och dessutom älskar jag att höra hur han böjer tonerna i sin bleckflöjt. Man kan inte böja en bleckflöjt förstås, men han kan det.

Just ”The Casket” är en udda låt på skivan eftersom den är baserad på en vacker dikt av Roger McGough. För att det inte ska bli för högtravande försöker Mike sjunga den annorlunda.

Vi hade gjort melodin till ”The Casket”, men jag tyckte inte att jag kunde sjunga den i rakt upp och ner. Då, plötsligt, kom jag på hur jag skulle sjunga! Och så förvandlades jag till Jake Thackray för en låt.

Valet av Thackray som inspirationskälla är lätt att förstå om man betänker att denne ofta gjorde humor av det pretentiösa, och hans mest kända låt ”Lah-Di-Dah“ handlar just om detta. Den sista singel Mike McGear gjorde heter dessutom ”No Lar Di Dar”, med tydlig Thackray-influens. Den är tyvärr den enda singel som inte är med här.

Jag stod i valet och kvalet. Men så hittade jag alla banden och insåg att min största utmaning var att få ihop en bonusskiva som kunde mäta sig med Wings. Det var bättre att hålla sig till alternativa versioner, outtakes och singlar jag hade gjort med Pete Wingfield och Billy Kinsley. Jag tycker det urvalet gör bonusskivan till en liten juvel.

Låt oss då avsluta med den lilla juvel som avslutar originalplattan, ”The Man Who Found God on the Moon”. Man kan inte intervjua Mike McGear utan att fråga om den!

Det är en av mina favoriter. I studion brukade vi gå igenom vad som skulle göras under dan och det var ofta ganska rättframt, men just den här gången var det annorlunda. ”Till den här har jag… alltså, jag har några olika låtar och jag tänkte att vi skulle kunna låta dem flyta ihop som du gjorde på ”Band on the Run”, sade jag till min brorsa. Jag tänkte att vi kunde ta mina stycken och kombinera dem. Därför börjar låten med män i luftballonger som seglar över himlen, fyrverkerier som exploderar och så vidare. Jag körde bil hem till Liverpool från London och det jag sjunger om hände faktiskt under den bilresan.

Och sen hade jag träffat en liten flicka, när jag var i Island Studios och satt och väntade på att det skulle bli min tur. Anette stack fram huvudet ur dörröppningen och sålde blommor för Hare Krishna. Hon var inte indier eller så, utan en vanlig engelsk flicka, men hennes religion var Hare Krishna. Hon var så full av hopp och hon undrade om jag ville köpa en blomma, så det är klart att jag gjorde. Det där minnet fastnade och blev till en liten melodi som mina döttrar sjunger på skivan.

Slutligen har vi då mannen som mötte Gud på månen. Jag spelade in månlandningen på min gamla bandspelare här hemma, och la på en del av det i mixen. Idén är att när han är där uppe och tittar ner på vår jord, samma jord som vi brukar använda för att titta upp på månen, så var det en så djup upplevelse att han blev religiös. Han mötte Gud på månen.

Och sen, allra sist fick jag ett dumt infall och lade på Robert Dougall, som var nyhetsuppläsare på teve, när han sade ”There you are then, the answer is… LP”. Ja just det, varsågoda, en LP! Och LP står förstås också för ”Lily the Pink” [titeln på både en Scaffold-LP och singel, red. anm.].

Så denna LP är alltså svaret på alla stora frågor. Eller åtminstone är den ett bra sätt att avsluta intervjun med Mike McGear McCartney.

Jag älskar dig.

Det är de sista orden Mike säger till mig, liksom de var de första.

Och nu svarar jag: “Jag älskar dig också!”

Denna gång helt förbehållslöst.