torsdag, maj 24

MIKAELA FINNE – COUNTRY SOM ÄR PÅ RIKTIGT


Av Thomas Wihlman (foto: Rodrigo Parras)

Ung finlandssvensk tjej, från den lilla byn Sundom, utanför Vasa i svenska Österbotten, kommer till Stockholm för att gå i gymnasiet, på Fryshuset. Musikalisk som bara den och med en vurm för country som kommer från pappa. Första uppträdandena redan som liten, i en barnkör.

– Att jag fick gå på Fryshuset i Stockholm. det blev min räddning, konstaterar Mikaela Finne. Jag fick syssla med det jag tyckte var roligt, det hade jag inte fått annars. Det syntes på mina betyg att det var så, andra ämnen var jag usel i.

Språk borde hon i alla fall inte varit dålig i, tänker jag. Hon sjunger country och enbart på engelska. Dessutom med egna texter. Det är förstås en fördel att ha en amerikansk pojkvän, men Mikaela Finne låter inte som en svensk artist som försöker låta infödd amerikansk countrysångerska, hon låter som hon är det.

Så det finns anledning till att hon är lite kaxig. Hon sticker också ut hakan och ger inte mycket för den svenska countryvärlden. Svensk country finns egentligen inte, konstaterar hon. Jill Johnson, hon sjunger ju bra, men är popartist, fortsätter hon. Sen finns det americana, men det är ju inte riktig country det heller.

Ligger något i det hon säger, tänker jag. Det är minsann inga svenska countryartister som Jonsson tar till sin veranda där i Nashville, för det finns inte så många att ta av. Kanske är det en idé, att låta artister med helt annan inriktning möta countrymiljön. Mikaela Finne skulle i alla fall inte göra bort sig i programmet, tänker jag. Och amerikansk publik har hon förstås redan mött.

Det är inte heller enkelt att slå sig fram i den svenska musikbranschen, inte minst i den förhållandevis smala nischen country. Kommer man dessutom inflyttandes, utan några omfattande kontakter, från utlandet och från en liten ort, så är det så klart en uppförsbacke. Men Finne jobbar oförtrutet på, låtarna bara rinner till, och hon verkar inte rädas utmaningen. Kanske är det den som sporrar, i stället. Men självfallet tar det stopp ibland.

– Ibland undrar jag vad jag håller på med. Men det har alltid gått att komma igenom det.

Hon berättar om sin kommande skiva:

– Den är en hyllning till mina rötter, till min hembygd. Men språket är engelska, inte finlandssvenska.

Har du något material redan nu?

– Massor, det bara rinner till. Problemet blir att välja och att få ihop helheten. Tack och lov så har jag möjlighet att få jobba med mycket duktigt folk och i ett bra sammanhang, som en producent som är ny för mig och i en ny studio. Men det får ta den tid det tar.

Texten, kanske bara en textrad, är ofta en utgångspunkt. Den inspirationen förs över till låtar där musiken ska harmoniera med texten.

I låten ”Home Sweet Home” och inte minst i videon som finns på Youtube får vi, tror jag, en bild av hur Mikaela Finne tänker. Er skribent får barndomsminnen från det österbottniska kustlandskapet väckta av videon. Men kanske vill Finne i det kommande albumet ha med ett lite tuffare anslag, för hon medger att hon också lyssnar på och är influerad av hårdrocken. Vi får se vad det innebär för det kommande albumet.

När MONO möter henne är det i en period av skapande, för det nya albumet. Det enda som är klart med det än så länge är omslaget, målat av konstnären Camilla Forssén-Ström. Men redan finns ett antal texter och låtidéer, ett överflöd som det gäller att välja ifrån för att få ihop en helhet.

Firandet av Finlands etthundra år gav nog svenskarna en viss insikt om att vi har en mängd duktiga finländska musiker och artister. Allt ifrån Lill Lindfors till Love Antell och nu Mikaela Finne. Trots detta är kunskapen om svenskfinland rejält usel konstaterar vi i gemensam dysterhet (det konstaterades också i en svensk statlig utredning nyligen, för övrigt). Och alla har vi ju en hembygd, och när Mikaela Finne lyfter fram, i musiken, sin österbottniska så kan det slå an på oss alla oavsett vår bakgrund. Det är så bra musik kan funka, och det ska därför bli spännande att följa hennes framtida musikaliska resa.