måndag, februari 18

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

av Peter Sjöblom

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST: ”I huvet på varann” (Paraply/Border)

”Till dej” är en av de bästa skivor som gjorts i Sverige, och de efterföljande skivorna som Mikael Ramel gjorde under sjuttiotalet är nästan lika bra. Mästerverk inom den svenska proggen, även om Ramel själv måhända inte är så förtjust i en sådan enkel definition. Och för all del, proggen hade mer att vinna på Mikael Ramel än vad han hade att vinna på proggen. Han var betydligt fyndigare både i sina texter och sin musik än vad många andra var under samma epok. (Men så hade han ju också pappa Povel att brås på.)

Det kan tyckas småskuret att dra upp fyrtio år gamla plattor när det ska handla om en alldeles nyutgiven Ramel-skiva, men eftersom de gamla skivorna har en sådan oanfrätt fräschör tycker jag ändå att det är på sin plats att nämna dem för det säger så mycket om Ramels tidlösa kvaliteter. Kvaliteter som han aldrig egentligen har förlorat, även om hans skivutgivning har varit minst sagt sporadisk under de senaste decennierna. Och just därför är det en händelse när det nu kommer en ny skiva ur Ramels fatabur.

Fast Ramel förtjänar inte ensam uppmärksamhet för ”I huvet på varann”. Den är gjord tillsammans med Klas Qvist, en mångårig begåvning på den boråsiska musikscenen. Qvist har skrivit musiken, Ramel texterna. Men samarbetet är så tajt att det är som att det är en och samma person som gjort låtarna. Matchningen är helt enkelt perfekt. Det är inte det minsta överraskande att Klas Qvist bekänner sig till Ramels beundrarskara men desto turligare att Mikael Ramel lyckas komma över den lätta harmsenhet han först kände när han hörde Qvists mycket Ramel-inspirerade dubbel-CD ”Second Thoughts”, utgiven under namnet Citizen K. Men Ramel blev fast, lärde sig snabbt se förbi likheterna med sin egen musik, undrade bara varför Qvist skrev på engelska. Idén att översätta låtarna till svenska föddes – och resultatet är ”I huvet på varann”.

Det är vanligtvis idiotiskt att utropa ”en av årets bästa skivor!” om något som släpps redan i januari, men vad ska jag göra när jag är helt övertygad om att ”I huvet på varann” faktiskt är precis just det? Tidlöshet är ju just den egenskap som alltid brukar dra det längsta strået, och Ramelskt (och Qvistskt) tidlös är just vad plattan är, i tonfall och utförande. Om man nu inte förstås tycker att det är mossigt med musiker som spelar för att det är kul och för att musiken är viktigare än attityder och självförhävelse. I så fall är ”I huvet på varann” väldigt gammalmodig. Tack och lov då.

Låtarna är helt underbara. Så genomarbetade, så rent arrangerade med stämmor och avväga inpass. Så hjärtevärmande. De lockar fram solen och smälter snön. Tar en i handen, smeker kinden. Lovar med ett för all del stundtals melankoliskt leende att det kommer att bli bättre. Och det kommer det, för ”I huvet på varann” lovar ingenting den inte kan hålla. Detta är frisk musik i en mycket sjuk värld. Hur skulle det inte kunna vara en av årets bästa skivor?