fredag, juni 5

MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

av Peter Sjöblom

MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ: ”The bäst band lajv 2019” (Paraply/Hemifrån)

Liveplattor är ofta rätt onödiga föremål. Ibland är de inte mer än ett sätt att släta över kreativa svackor när artisten inte har något meningsfullt att komma med till en studio men ändå vill hålla sig kvar i publikens medvetande. Särskilt meningslösa liveplattor är ingenting mer än en räcka studiotrogna versioner med lite publikskrik mellan låtarna. Kanske med någon avslutande cover som är kul om man är på plats i publiken men som inte överlever överföringen till skiva.

För att en liveplatta ska vara relevant krävs det att den berättar någonting om artisten som studioalstren inte redan sagt. Radikalt omarbetade versionerna av bekanta låtar, helt eller mestadels nytt material, eller särskilt eldiga framträdanden som höjer låtarna man redan lärt sig älska några extra snäpp.

Mikael Ramels utgivning är betydligt glesare än vad hans snille är brett, och då blir varje utgivning extra välkommen – även om den är inspelad inför publik. Men: hans skivor är jämförelsevis fåtaliga av en anledning: Ramels kvalitetssinne. Och just tack vare detta kan man känna sig trygg också med ett livedokument som detta.

Två konserter ligger till grund för ”The bäst band lajv”, den ena på Musikens hus i Göteborg och den andra dagen efter i Skottvångs gruva i Mariefred. Laguppställningen borde imponera på alla med en kunskap om svenska musiker: Göran Lagerberg på bas, Benna Sörman på trummor, Mats Öberg på klaviatur och inte minst, den magnifike Kenny Håkansson på gitarr. Otroligt drivna instrumentalister som aldrig spelar för att kokettera med sin duktighet utan för att det är så förbannat roligt att spela. Med andra ord, handplockade vapendragare som matchar Mikael Ramels eget kynne. Just det kynnet som gör att Ramels skivor med något sällsynt undantag är lika vigorösa idag som när de först kom ut (debuten ”Till dej” fyller fyrtioåtta i år!).

Alla som har hört Ramels gamla skivor vet att han är en mycket noggrann kreatör. Man skulle kunna säga perfektionist om det inte vore så att han alltid satt svänget i första rummet och sväng förutsätter alltid ett visst mått imperfektion. På ”The bäst band lajv” låter han ofullkomlighetsspannet vara något större. Själv snubblar han ibland lätt på fraseringarna. Fnissar lite. Bandet i sin tur är tajt men så liv- och tillitsfullt att de kan kosta på sig små diskrepanser i samspelet, minimala knappt märkbara glipor i takten som gör musiken absolut inte mindre utan större.

Gamla älskade låtar som ”Pengar”, ”Imorron e en ny da”, en tung ”Extra vaganza” och en ”Artificiell prana” (med ”Superstition”-funkiga inpass från Öberg) får sträcka på sig. Nyare guldkorn som ”Tomrummet” blandas med riktigt tidiga nummer som den alltid lika underbart bitterljuva ”Bara ett par dar”. Och innan allting är över har vi, förstås, också fått en gungande ”Små partiklar i min Pernod”, Ramels lysande försvenskning av Chuck Berrys ”No Particular Place to Go”. Som sig bör levereras allvar och skoj om vartannat – det vore ju inte en Mikael Ramel-skiva annars. Men kanske är det viktigaste av allt att Ramel och Till Dej-bandet visar respekt för låtarna men ingen hämmande vördnad. De har roligt med låtarna, och det har lyssnaren också.

Ska jag invända mot något är det att inspelningen låter lite digital och att den akustiska gitarren låter sådär modernt ”papprig”. Men att knorra över det vore som att klaga på att det finns en liten fläck på guldtackan som just oförhappandes har fallit ner i famnen på en.

Med allt positivt jag sagt borde det vara uppenbart att jag placerar ”The bäst band” bland de meningsfulla liveplattorna. Ingen Ramel-anhängare borde vara utan den. Få andra också, för den delen.