av Peter Sjöblom
MICHAEL JEROME BROWNE: ”That’s Where It’s At” (Borealis)
Det stora problemet med mycket modern blues är att den är så märgfattig. Det finns en hel massa duktiga musiker som har lärt sig formen – det går ju ändå rätt fort – men som hela tiden missar det väsentliga. Nämligen att fylla den med någonting som gör att formen blir ett medel och inte ett mål. Somliga verkar tro att det räcker med att vara just duktig och visa hur skickligt hur fingerfärdig man är. Andra nöjer sig med att ta på sig en hatt och låta sig fotograferas vid ett järnvägsspår, och utbrister ”da blooooz” med tillgjort djup röst.
Inget av det där har med blues att göra. Inte om man med blues menar ett inre väsen och inte bara en karikatyrisk yta.
Till Michael Jerome Browne fördel kan man nämna att han i alla fall inte har vare sig hatt eller räls på omslaget. Han är däremot väldigt duktig. Hans akustiska gitarrspel är drivet och precist; att gitarren är hans stora grej i livet framgår av att han på omslaget redovisar vilka gitarrstämningar och -märken han använder. Han sjunger med lite större angelägenhet än de flesta hatt- och rälstyperna. Det mesta sitter där det ska. Det är rätt bra. Jag blir inte direkt irriterad av att höra honom. Men är det tillräckligt för att rekommendera en skiva, att man inte blir irriterad av den? Nja, jag tycker nog att det behövs mer till.
Skivans största bekymmer är trummisen John McColgan, som medverkar som en extramusiker på skivan tillsammans med bland andra Eric Bibb. Denne batterist är en riktig torrboll. Det sväng som Browne siktar mot (och ibland får till hyfsat) spolieras effektivt av metronomen McColgan på de spår där han medverkar.
Så jag vet inte. Jag kanske blir lite irriterad på ”That’s Where It’s At” ändå. I alla fall lite väl uttråkad.
Det är ju inte heller så bra.