torsdag, december 12

MICHAEL AADAL GROUP, SCHEEN JAZZORKESTER, RUNE KLAKEGG

av Peter Sjöblom

MICHAEL AADAL GROUP: ”Pomona” (Losen Records)
SCHEEN JAZZORKESTER & AUDUN KLEIVE: ”Politur Passiarer” (Losen Records)
RUNE KLAKEGG & SCHEEN JAZZORKESTER: ”Fjon” (Losen Records)

Losen Records är ett norskt skivbolag med inriktning på jazz och jazzrelaterad musik, och en gemensam nämnare för dessa tre skivor. En annan är saxofonisten André Kassen som mer eller mindre framträdande medverkar på samtliga av dem.

Kassens varma tenorton (även om han ibland också griper efter sopransaxen) har kunnat höras i flera sammanhang tidigare, bland annat på Michael Aadal Groups tidigare skivor där den förra, ”Abigail”, kom 2013. ”Pomona” går i en liknande stil, ett slags instrumental americana med jazzharmonier. Inte oväntat är det Michael Aadal själv som starkast präglar musiken med sina cinemaskopiska gitarrer, men Kassens saxofon – hur mjuk och följsam den än oftast väljer att vara – ger musiken en ruggad yta som är direkt avgörande för helheten. Det är lätt att sådan här musik satsar allt på stämningen och ingenting på energin, men liksom ”Abigail” var är ”Pomono” atmosfärisk utan att bli orkeslös, inbjudande men inte undfallande.

”Politur Passiarer” är inte heller någon distinkt jazzplatta men har en helt annan ingångsvinkel än ”Pomona”. Mannen bakom musiken är trummisen Audun Kleive som skrivit alla låtar och arrangerad dem tillsammans med trombonisten Magne Rutle. Eller om man istället för låtar borde säga segment, för med ”Politur Passiarer” har Scheen Jazzorkester gjort en svit där de enskilda delarna samverkar med varandra. Ibland kommer jag att tänka på Stavinskijs kortare jazzparafraserande stycken men mer som ekon än som fundament i Kleives musik. Särskilt som melodiken lika ofta skulle kunna vara hämtad från sjuttio- och åttiotalets franska och belgiska kammarprog. Det fina med ”Politur Passiarer” är att den varken krånglar till det för sig eller gör sig dummare än vad den är. Den törs vara finurlig men utan att näsvist avfärda det lättsamt kommunikativa. Man skulle kunna säga att ”Politur Passiarer” är fiffigt underhållande eller underhållande fiffig, vilket av det man nu föredrar.

Tretton personer starka Scheen Jazzorkester medverkar fulltaligt på Rune Klakeggs ”Fjon”, men här har ensemblen utökats med ytterligare två personer, Rob Waring på vibrafon och på örhänget ”Moon River” sångerskan Nina Gromstad. Redan detta antyder att ”Fjon” är mer generös med solistutrymmet än den tätt kollektiva ”Politur Passiarer” – kanske kan man säga att av de två skivorna är Klakeggs den som är mest uppenbart jazz till sin natur. Skulle man tvinga på ”Fjon” en mer specifik etikett skulle det kanske vara progressivt storband men mestadels är den befriad från den påfrestande musikaliska tjocka som storbandsplattor brukar ha, progressiva eller inte.

Egentligen är det lite orättvist att klumpa ihop dessa tre CD eftersom likheterna mellan dem först och främst ligger på ytan. De må dela skivbolag och musiker, men det stilistiska utfallet skiljer sig åt markant. Minst berörs jag av Klakeggs skiva, mest gillar jag Aadals, men hos alla skivorna finns en känsla av frihetlighet – även i deras hårdast arrangerade stunder – som på samma gång placerar dem nära jazzen och skjuter bort dem ifrån den. Och det är det som är den starkaste lockelsen hos dem allihop, både separat och i klump, att de inte accepterar att vara vare sig entydiga eller liktydiga.