söndag, november 29

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES


MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY: ”Bare Bones”
(Melvin Litton/Hemifrån)

Ena minuten har jag ingen aning om vem Melvin Litton – eller som han kallar sig: The Gothic Cowboy – är, andra minuten håller jag en utgåva med fyra CD med hans musik i handen. Fyra CD fulla med inspelningar gjorda i största enkelhet på en vanlig kassettbandspelare mellan åren 1978 och 1984 (ljudet är dock bra). Sådana här arkivutgåvor brukar vara förbehållna betydligt mer kända artister – visserligen antyder Google att han nog har sina fans, somliga säkert förvärvade medan han var medlem i The Border Band, men är de så många att en kvadrupel-CD är berättigad?

Men det är möjligt att jag helt enkelt är okunnig, somliga verkar leva i villfarelsen att jag kan allt om alla, men det gör jag inte, och till exempel hade jag alltså ingen aning om att om att Melvon Litton fanns och inte heller hade så många inbitna fans för vilka ”Bare Bones” kommer som en skänk från ovan.

Är man inte ett av dessa fans är det alltså lätt att ställa sig frågande till vad ”Bare Bones” ska vara bra för. För handen på hjärtat: fyra skivor med bara sång och akustisk gitarr med en inte särskilt fängslande sångare och en inte heller särskilt originell låtskrivare blir definitivt i mastigaste laget. Enformigheten sätter in kraftigt redan efter några få låtar på första CD:n. Hur kan ens Litton själv höra skillnad på låtarna?

Nåväl, låt rätt vara rätt. Somliga låtar är hyfsade, ungefär som något som en halvsömnig Townes Van Zandt skulle kunna ha kommit på. Eller som en John Prine som inte fått tillräckligt med motellkaffe efter en natt med dålig sömn i en säng med slutlegade fjädrar. Eller en ung Dylan utan cigg som testar kort därpå bortkastade låtar hemma hos en kompis 1962. De flesta av dessa någotsånär hyfsade låter kommer på den andra av de fyra CD:na, den som har undertiteln ”Folly”.

Framåt CD nummer tre, den som har undertiteln ”Desire”, börjar jag längta efter något som bryter enformigheten. En kontrast med det enahanda gitarrstrummandet och -plockandet och Littons begränsade röst. Till och med en blaskig stråkmaskin skulle lätta upp. Eller en sådan där billig Casio-synt, vanlig på åttiotalet och trettio centimeter lång med pyttesmå tangenter och en taktmaskin som låter pocka-chicka-pocka-chick-pocka-pocka-chicka och som ingen någonsin tagit på allvar. Eller en mungiga spelad av en tandlös. En triangel. Något bara. Vad som helst. Men det kommer aldrig.

Med lite välvilja och ett par öl innanför västen skulle man kunna få ihop en hyfsad skiva av allt detta. Att göra det till fyra stycken är bara en hopplös övning i fåfänga. Om det nu inte är så att det finns så en massa Melvin Litton-fans därute som faktiskt ser detta som en skänk från ovan. Men uppriktigt sagt skulle det förvåna mig något alldeles oerhört. Nästan lika mycket som att de skulle bli fler av den här fyra CD långa tiraden.