av Michael Björn
Peter Hammill är en av den engelska progrockens allra mest personliga och kreativa personligheter. Han har gjort mängder med skivor i eget namn, men många förknippar honom ändå kanske mest med Van Der Graaf Generator vars dynamiska musik saknar motstycke i gruppens egen genre. I år fyller deras debutskiva ”The Aerosol Grey Machine” halvsekel och tilldragelsen firas med en nyutgåva av skivan. Michael Björn har pratat med Peter Hammill om plattan och motviljan som ett kreativt tillvägagångssätt.
Ett halvt århundrade. Allt var annorlunda 1969. Men ändå precis samma. Van der Graaf Generator är ett engelskt rockband som kanske mer än något annat förkroppsligar denna tidsparadox; att vara helt annorlunda men ändå precis samma.
Deras sista platta ”Do Not Disturb” kom 2016 och bandet finns i praktiken inte längre. Men egentligen fanns det inte heller när debutskivan kom. Det hade splittrats året innan och ”The Aerosol Grey Machine” var egentligen tänkt som en solodebut för Peter Hammill.
Hammill hade fastnat i ett skivkontrakt med Mercury och Tony Stratton-Smith hade gjort en deal med bolaget om att ändå göra skivan under bandnamnet Van der Graaf Generator för att på så sätt lösa kontraktet.
Hammill bjöd in musikerna som varit med i bandet innan det splittrades till två sex-timmars inspelningssessioner, sen var skivan klar och bandet återuppståndet. Inspelad på åtta kanaler, mestadels live i studion, några korta ögonblick som femtio år senare har samma kärva närvaro, samma intensitet och känsla av att vara just ”nu”. Bortsett från bassisten Keith Ellis från The Koobas som tillfälligt introducerats av Stratton-Smith, spelades skivan in av kärntrion Peter Hammill, Hugh Banton och Guy Evans. Samma trio som avslutade bandets karriär med ”Do Not Disturb”.
Ett halvt århundrade av mörker. Nu kommer ”The Aerosol Grey Machine” i jubileumsutgåva och Peter Hammill ställer därför upp på en intervju. Vi börjar med att fråga hur han ser på den tiden som han i samband med en tidigare återutgåva har beskrivit som ”en annan planet”.
– Det var en värld i vilken information – och desinformation – inte var så enkelt till hands. Vi står nu inför mer subtila och bedrägliga former av förintelse.
Förintelse. Ett tema som på många sätt genomsyrar Van der Graaf Generators musik. Mörka texter med episka inslag som maniskt vrålas ut över kaotisk musik där intensiteten oftast går före perfektionismen.
Vietnamkriget pågick för fullt vid skivans inspelning, hotet om atomkrig hängde i luften och känslan var att den mänskliga historien befann sig bara någon minut från midnatt. Är detta anledningen till Hammills intensiva anslag och röstläge?
– Jag har ingen aning om varför eller hur. Det har alltid bara varit naturligt för mig. Men tanken på att vara en minut från midnatt tilltalar mig. Vi är alltid där!
Domedagsklockan som uppdateras av Bulletin of the Atomic Scientists stod i själva verket på tio minuter före midnatt i slutet av sextiotalet. Idag är klockan bara två minuter från midnatt. Så kanske handlar Van der Graaf Generators musik fortfarande om den kommande apokalypsen?
– Idag är världen mycket mer komplicerad än den var då. Men jag tycker det är lite sent i tiden för en sjuttioåring att peka ut vilka nya moln som finns vid horisonten.
“It is worse, much worse, than you think.” Det är inte ett citat från en Hammill-text, utan istället första meningen i en nyutkommen bok, “Uninhabitable Earth” av David Wallace-Wells. Boken berättar hur klimatförändringen är i färd att förvandla jorden till ett rasande, ostoppbart monster som vänder sin fulla kraft mot mänskligheten. Men det finns gott om liknande lyrik hos Van der Graaf Generator.
“Suddenly there appears a rider in the East/brandishing flame” är en textrad från ”Firebrand” som var B-sida på Van der Graaf Generators debutsingel från 1969 och ryttaren som håller i facklan skulle idag kunna ses som vår generation, vi som nu fullföljer ödeläggelsen av jorden trots att våra barn ger sig ut på gatorna i vild protest för att försöka stoppa oss. Hammill ser sig dock inte som en uttolkare av detta skeende, samtidigt som han ser parallellen.
– Tyvärr tror jag inte att musiken används på samma sätt idag som den gjordes då. Relationen till musik har också förändrats. Men vad vet jag, ett gammalt gråskägg? Oavsett vilket, så är det nog i alla fall betydligt bättre om de yngre generationerna larmande ger sig ut på gatorna än att de för en massa väsen i konsertlokaler…
Singelns A-sida ”People You Were Going To” återkom senare på Hammills solo-LP ”Nadir’s Big Chance”, en skiva som brukar räknas som en föregångare till punkrocken. Men Hammill ser sig snarare som medium än orsak.
– Jag har noll ansvar för punken, men mycket sympati för den. Jag inspirerades ursprungligen av sextiotalets brittiska beatgrupper och kan se en länk mellan dem och -77. Så på det sättet är även jag en länk, skulle man kunna säga.
Singeln gavs ut på amerikanska Tetragrammaton, men stoppades redan efter en vecka eftersom Peter Hammill och Judge Smith redan som duo hade skrivit kontrakt med Mercury. Bandets skivkarriär såg därför ut att sluta redan innan den hunnit börja. Singeln representerar dessutom ett annat slut; detta är både första och sista gången Chris Judge Smith är med bandet på skiva.
– I början när Judge och jag var en duo brukade vi turas om att sjunga. Ofta sjöng vi på de delar av låtarna vi själva skrivit, förstås.
De hade kommit i kontakt med en managager vid namn Tony Stratton-Smith via en annons i augusti/september-utgåvan av International Times [legendarisk engelsk undergroundtidning, red.anm.] 1968 och han tog sig an bandet efter att ha lyssnat igenom en demotape med ett fyrtiotal låtar. Man undrar förstås vad som hänt med den demon, men den verkar inte finnas kvar längre, även om musiken i sig mestadels inte gått förlorad.
– Låtarna blev antingen inspelade senare, eller så blev delar av dem kannibaliserade av nya låtar eller övergivna.
Efter debutsingeln splittrades Van der Graaf Generator eftersom på grund av det ofördelaktiga kontrakt inte kunde ge ut några fler skivor. Stratton-Smith engagerade sig för att se till att få loss Hammill, och en kompromiss uppnåddes: Hammill skulle spela in en soloskiva men släppa den under gruppnamnet, för att sedan bli fri från Mercury. Skivan spelades alltså in efter att Van der Graaf Generator splittrats.
– Eller, som det sedan skulle visa sig, när bandet hade tagit en paus. När skivan spelades in, var det tänkt att ”Aerosol Grey Machine” skulle bli en soloskiva. Så hela inspelningen ägde rum under en fruktbar paus, skulle man kunna säga.
Skivan blev en blandning av Van der Graaf Generator-material och mer personliga låtar som aldrig varit ämnade för bandet.
– ”Firebrand” skulle egentligen ha varit med på Van der Graaf Generators första album, men verkade inte passa in på ”The Aerosol Grey Machine”. Det blev en annan skiva än den Van der Graaf Generator skulle ha gjort om vi inte kört i diket. Exempelvis skulle också ”White Hammer” ha varit med på den skivan. Men nu var det ju bara jag som bestämde, och valde låtar. Utan en tanke på att det någonsin skulle bli någon mer platta, förstås.
Med passande ironi blev det förstås tvärtom, skivan som spelades in efter att bandet splittrats skulle bli inledningen på en lång skivkarriär.
Redan första spåret, ”Afterwards”, andas förgänglighet i varje takt: “It was too beautiful/For it to last…” Det var en låt som deras manager Tony Stratton-Smith var speciellt förtjust i.
– Bland våra demos var det den låten som verkligen på allvar fångade hans uppmärksamhet. På sätt och vis kan man nog säga att hela vår karriär blev till på grund av hans intresse för den låten. Ångesten den beskriver är väl som oftast är fallet någonstans mellan det sexuella och existentiella…. Men jag tror jag kan säga med ganska stor säkerhet att jag inte hade haft någon karriär inom musiken om det inte varit för Tony. Vem vet var jag hade hamnat?
Om ”Afterwards” därmed kan kallas plattans mest centrala spår, måste låten ”Ferrett & Featherbird” räknas som den mest perifera. Den var inte på original-LP:n utan dök för första gången upp på Hammills soloplatta ”In Camera”, men har sedermera smugits in på CD-utgåvorna utan någon som helst kommentar. Samma sak gäller den nya jubileumsutgåvan, men Peter vägrar även denna gång att kommentera. ”Ah… tid och avstånd… En del saker är privata även i detta nu”, är allt han har att tillägga.
Kanske vill han få oss att minnas låten som om den egentligen fanns med på skivan från början. Kanske är det hans försök att redigera historien med hjälp av den spray som refereras i skivans titel. Något kryptiskt säger han:
– Jag antar att det fungerar ungefär som maskinen som gör att folk förlorar minnet i ”Men in Black”.
Skivan spelades in under två korta sextimmarssessioner, som dessutom förvandlades till något av en fest.
– Det fanns inget annat val, eller någon annan budget, säger han med ett skratt. Det var en bra lektion tidigt i karriären: man är där, i det ögonblicket, och det är den enda chansen man får. Inspelningen var verkligen en fest, men eftersom jag var soloartisten med ansvaret att få något gjort, så jag var tvungen att koncentrera mig på det.
Hammill tycker ändå att ”The Aerosol Grey Machine” med alla sina imperfektioner har stått sig väl och på så sätt bättre uttrycker nutidens turbulens än mycket annat.
– Skivan är mycket långt från att vara perfekt. Men den är ändå ett lyckat försök. Och mycket av den konst som görs idag är verkligen så uppumpad och polerad att den helt förlorar sitt inneboende värde.
Skivan släpptes i september 1969 i USA. Tanken var också att den skulle komma i en engelsk version, dessutom i ett omslag som var betydligt snyggare än det amerikanska sprejburksomslaget, men det blev bara några testpressningar. Därmed blir den nya jubileumsutgåvan också första gången LP:n får det engelska originalomslaget. Det tog bara ett halvt sekel. En sak att fira i sig själv.
Även om Van der Graaf Generator därmed var fria från sitt kontrakt med Mercury, hade de alltså ännu inte lyckats ge ut en skiva i sitt hemland, något som inte hjälpte deras rykte. Det skulle visa sig svårt för dem att få skivkontrakt och efter flera försök gav deras manager Stratton-Smith upp och startade istället eget.
När man nämner skivetiketten Charisma tänker nog de flesta på Genesis, men bolaget skapades för att ge ut Van der Graaf Generators nästa skiva, ”The Least We Can Do Is Wave to Each Other” som också blev deras första i England.
Peter Hammill är än idag full av tacksamhet för Stratton-Smiths ansträngningar.
– Jag känner förstås mycket ömhet för Charisma och alla som seglade med henne!
Dessutom har han inga problem med att det istället blev Genesis som blev det mer kända bandet.
– Jag tycker inte man ska se ner på folk som vill bli mer framgångsrika, eller som övertalas att bli det. Det var bara inte vår grej. Ett centralt ord för oss i Van der Graaf Generator, åtminstone internt inom bandet, har alltid varit motvilja. Låt oss undvika att göra något om vi inte verkligen Vill Göra Det. Jag tycker att det märks i allt vi har gjort – och inte gjort – och jag tror att det nu är uppenbart för dem som råkar springa på oss.
Även om det inte gav dem något kändisskap menar Hammill att motviljan fungerat väldigt bra som metod. Man skulle kunna säga att det är motviljan som låtit bandet förbli vitalt när andra förlorat gnistan.
– Det finns många anledningar till att motviljan fungerat som metod, och flera av dem går hela vägen tillbaka till våra tidigaste dagar. Vi var alltid mycket medvetna om att göra vad som var rätt för oss själva – vilket inte alls behövde innebära att vi gjorde ett smart karriärdrag. Man skulle kunna säga att vårt stora antal separationer hade lika mycket med det att göra, som med konflikter mellan bandmedlemmar eller – de vanligt förekommande – problemen att få tag på pengar för att överleva. Hursomhelst splittrades vi ju till slut, men förblev alla goda vänner. Många andra grupper fortsatte; ofta, kan man tro, fasta i kärlekslösa äktenskap, eller med bara en eller två originalmedlemmar kvar vid rodret.
Den längsta period av sådan motvilja bandet haft var isåfall mellan åren 1978 och 2003 (även om de stod på scen tillsammans ett par gånger under de åren). Men 2004 påbörjade de arbetet på en återföreningsskiva och 2005 gjorde de en legendarisk återföreningsspelning på Royal Festival Hall i London.
– När vi beslutade oss för att prova på en återförening, hade vi långa diskussioner om vad våra förhoppningar och farhågor med projektet var, innan vi ens hade spelat en enda ton tillsammans. En av de saker vi ville, var att ha nytt material att spela redan från början. Annars hade det inte varit av intresse alls.
De medlemmar som återförenades var Hammill tillsammans med Hugh Banton, Guy Evans och David Jackson, en sättning som av många fans ses som den klassiska. Men turbulensen i bandet skulle fortsätta.
– Som det sedan hände sig så lämnade David Jackson gruppen. Vi andra tre hamnade i en situation där vi antingen kunde ge upp helt, eller – och som vi faktiskt gjorde – kämpa vidare utan honom. Vi visste att om vi valde det senare alternativet, så var vi tvungna att skapa en helt egen identitet för det nya bandet.
Och där har vi i princip varit sen dess.
– Så, sammanfattningsvis, ”motvilja” – mot att gå varsamt, mot att göra saker vi inte kände var rätt – har onekligen varit en viktig faktor i vår historia…
I samband med att bandet släppte ”Do Not Disturb” 2016 hade jag förmånen att träffa Peter Hammill på hemmaplan i Bradford-on-Avon. Han påstod då att detta var deras sista studioplatta, även om han inte uteslöt nya livespelningar. Därmed börjar och slutar bandet med samma kärntrio av musiker, och plötsligt känns inte sextiotalet och nuet nödvändigtvis som olika planeter.
– Ja, det har ju gått några år sen dess. Så nu antar jag att jag har nått en punkt där jag säger att man aldrig ska säga aldrig. Jag avfärdar därmed inte längre helt en sista studioinspelning med Van der Graaf Generator!
– Men olika planeter? Nej, jag tycker kanske ändå inte det. Om inte annat förenas skivorna av vår fortsatta existens på dem som individer och som ett kollektiv. Och ärligt talat skulle det vara oförenligt med Van der Graaf Generators livsfilosofi att ägna sig åt för mycket navelskådning medan inspirationen fortfarande kallar. Det handlar fortfarande om: Kom igen nu, två, tre, fyr…
Parallellt har Peter Hammill också fortsatt i hög fart med solokarriären även under senare år. Speciellt imponerande under 2010-talet var det djärva greppet att dela upp skivan ”All That Might Have Been” i Cine/Songs/Retro-delar. Live har han därtill fortsatt att visa intensitet och inspiration snarare än överdriven perfektionism. Sammanfattningsvis har han mycket att vara nöjd med. Det är inte utan en viss belåtenhet han säger att:
– Jag tycker att jag har haft ganska bra flyt, faktiskt, ha ha! Jag har också gjort en del intressanta samarbeten. På det hela taget är jag bara glad att jag fortfarande lyckas hitta ämnen, stilar, och arbetsvinklar – och, förstås, låtar – som betyder något både för mig och för andra.
Slutligen kan man undra hur länge Peter Hammill som nu passerat sjuttio kommer att orka. Kommer han att kunna sträcka din kreativitet ytterligare?
– Jag har ingen aning. Vi hoppas kunna göra något Van der Graaf Generator-relaterat i framtiden, men det är osäkert var, vad och när. Det börjar dessutom klia lite i låtskrivarnerven för solomaterial också. Så, i grund och botten är jag väl på väg att sträcka upp handen i luften. Med lite tur fångar jag något och kan dra ner handen igen med något kreativt i näven.