tisdag, september 25

MED MATEN SOM MUSIK – ANTHONY BOURDAIN 1956-2018


av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom hyllar en humanist som brann lika mycket för mat som för musik, den nyss bortgångne kocken och tevepersonligheten Anthony Bourdain.

Jag brukar hävda att det inte är så stor skillnad på musik och mat. I bägge fallen behövs en känsla för harmoni. Det kan vara enkelt och det kan vara raffinerat; bara samklangen finns där så kan mat svänga lika mycket i gommen som musik kan göra i öronen och berika en lika myckt. Dessutom tror jag att om man nå in i den kulturella själen hos ett folk både genom musiken och genom maten. Ingen vettig människa kan hata en annan människa för vad han eller hon är född till om man förstår honom eller henne och jag känner inte till någon bättre väg in i förståelse än genom just maten och musiken.

Därför kunde jag inte uppfatta Anthony Bourdain som annat än en bundsförvant. Han är den enda tevekock och värd för matprogram som jag någonsin har brytt mig om. Med en fullt medveten vitsighet har jag aldrig fattat varför folk aldrig blir mätta på matprogram, men Bourdain förstod jag. För hans serier handlade om så oerhört mycket mer än enbart mat. Han var mindre intresserad av att vara stjärnkock än utforskare – han reste runt i världen och såg noga till att äta både kulinariskt på restauranger och snabbmat som serverades från enkla gatustånd. Han sade vid ett tillfälle att det är i den lokala snabbmaten man verkligen lär känna människorna. Möt högt och lågt med samma passion och man kommer nära folkets innersta. Det är min fasta övertygelse, och det var också Anthony Bourdains.

Han blev stupfull i Kanada och vettskrämd och skakad i Beirut när en konflikt mellan Israel och Libanon blossade upp mitt framför ögonen på det chockade filmteam. Han besökte alla världsdelar, och det stärkte hans humanistiska övertygelse allt mer. Bourdain var stukad men öppen, som genuina människor ofta är. Stukad, inte bara av vad han ibland fick se på sina resor utan också av hans eget förflutna – han hade levt hårt i ungdomen men kickat både sin kokain- och heroinvana.

Och hela tiden fanns musiken med, han refererade ständigt till den musik han älskade. Gärna New York-rock som Velvet Underground, New York Dolls och Ramones; för tidningen Spin skrev han för ett tiotal år sedan en artikel om klubben CBGB’s. Vid något tillfälle utnämnde han Stooges ”Fun House” till världens bästa skiva och det hände att han åkte omkring med livetejper av Grateful Dead i väskan. Det är inte det minsta förvånande att han fick Jon Spencer Blues Explosion att göra signaturen till serien ”No Reservations” eller Josh Homme och Mark Lanegan till ”Parts Unknown”. Han var rock’n’roll-cool som bara en New Yorkare kan vara men ansträngde sig inte för att vara det och därför blev han aldrig fånig. Han försökte aldrig imponera eller kokettera. Hans gonzo-inspirerade sätt att skriva, både tevemanus och annat, var likadant: chosefritt hårdkokt, underhållande öppenhjärtigt, entusiasmerande insatt.

”Parts Unknown” blev Anthony Bourdains sista projekt; igår den åttonde juni hittades han död på ett franskt hotellrum, sextioett år gammal. Självmord. Jag vet inte vad som drev honom till det, men förlusten är stor, av ett passionerat musikfan, en underhållande stilist och framför allt en humanist som delade med sig lika mycket som han tog in av vad andra gav honom. När nyheten om hans bortgång blev känd skrev Barack Obama det som kanske allra bäst sammanfattar Bourdains gärning: ”He taught us about food – but more importantly, about its ability to bring us together. To make us a little less afraid of the unknown.”