torsdag, oktober 22

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

av Björn Muda (foto: Wikipedia)

Björn Muda minns hur han sökte sig ut i världen via hiphopen.

Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man lade beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix’ skiva ”Bassline” och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag så här långt endast ägde korta brusiga radioinspelningar på kassett av.)

Sakta byggde jag min hiphopskivssamling, reggaeskivorna fick maka på sig något. Visserligen kom de väl överens med varandra i skivbackarna, men just då var det hiphopen som förlöste mig allra mest. Inte bara musikaliskt, utan även hur jag ville kommunicera med min omgivning rent utseendemässigt. För lika fascinerande som de var att lyssna på, lika inspirerande var det att studera kläderna på omslagen. Eric-B & Rakim, Schooly-D, Boogie Down Productions, Biz Markie – om jag kunde klä mig som dem så skulle jag bli ett med musiken, med uttrycket; med hela rörelsen.

Men det var svårt, faktiskt svårare än att komma över skivorna. I den lilla staden där jag bodde fanns inget sådant utbud. Här var det ingen som inspirerades av denna rörelse. Det enda jag lyckats med för att närma mig mina förebilder var att, som Run-DMC, avlägsna skosnörena från mina gympaskor. Men i detta hade jag ändå bara nått halvvägs: de hade ju Adidas Superstar, mina var ett par gamla slitna Tretorn. (Dessutom var deras borttagna snören en blinkning till amerikanska fängelser, att man inte fick ha sådana i skorna för att man kunde hänga sig i dem. Det var ju inte på något sätt en värld jag levde i eller kunde relatera till.) Och i brist på en fet guldkedja runt halsen som de också bar, så hade jag sett nån variant i min mammas smyckeskrin, förvisso inte särskilt fet och dessutom i silver men det fick duga.
Jag började bära silverkedjan, något gömd under tröjan, tillsammans med mina Tretorn utan skosnören, men ännu var jag inte framme, fortfarande saknades det allra viktigaste: för om jag bara kunde få fatt i en sån där damhatt i frotté av märket Kangol som de alla hade på sina huvuden, då skulle jag vara en av dem.

Jag gick i gymnasiets första ring, det var ett virrvarr. Jag satt inte vid rodret, utan var förlorad på öppet hav. Jag behövde verkligen den där damhatten.

Hösten höll på att ge vika för vintern när jag sökte på gatorna, det var mörkt och regnet började blandas upp med snöflingor. Den här lilla staden var vad jag kände till; de dunkla skuggorna som belägrade de tomma torgen och gränderna, gymnasieskolan som tornade upp sig därborta bortom brandstationen. Jag var i ett sammanhang, men jag förstod inte vilket; hur jag förväntades agera eller vad det betydde att befinna sig här.

Jag behövde finna en länk ut, något som kunde koppla ihop mig med en annan form av samhörighet, och den där hatten var lösningen. Därför drog jag runt i den lilla stadens centrum i jakt på ett mirakel, för tänk om den faktiskt fanns här någonstans. Och plötsligt fick jag syn på den, i skyltfönstret på en damhattsaffär. Inte av frotté förvisso, som på skivomslagen, utan i en hårdare textur. Men modellen var snarlik och märket väl synligt. Jag hade hittat min Kangol-hatt, jag var i mål. Nu stod jag i kontakt med den den jag ville vara.

Kvinnan i kassan blev lite paff när jag bad om att få prova hatten i fönstret, men också förtjust över att hennes butik tydligen lockat till sig en ny målgrupp. ”Så roligt att även ungdomar hittar hit, killar till och med!”, sa hon och räckte mig huvudbonaden.

Jag ställde mig framför en spegel i affären, på mig hade jag mina Tretorn utan snören, mammas silverkedja, och så nu, kronan på verket: Kangolen. Om jag kisade lite med ögonen så framträdde i spegelbilden ett riktigt ideal.

Jag hade tagit ett steg fram och ryckt åt mig huvudrollen i filmen om mitt liv.

Och på fredag var det gymnasiedisco på Folkets Park. Då skulle jag göra min entré som hiphoparen från den stora världen, den där utanför som de andra inte visste någonting om.

Står vid garderoben och väntar på att få hänga in min jacka när de som på en given signal omringar mig. Deras ögon är rödsprängda, läpparna blåa av Aurora. De verkar lika förundrade som förgrymmade. Vad är detta som landat i deras värld? Förstummade står de runt mig, betraktar uppenbarelsen som de kan inte begripa. Till slut säger en av dem: ”Fan grabbar, kolla, han har sminkat sig också!”

Situationen börjar minst sagt kännas olustig. Hade jag helt misstolkat läget? Var man inte redo för min nya look? Låg jag steget före här, så till den grad att det gjorde min omgivning illa berörd?

Det gick upp för mig där jag stod att så måste det vara. I deras ögon var min hatt en sådan bara äldre damer bär, smycket runt min hals likaså. Och så skorna: hade jag inte ens råd med nya skosnören?

Jag hade missbedömt invånarna i denna avkrok. De var inte alls intresserade av en påhälsning från den stora världen.

Scenen som utspelade sig därefter, den var inte vacker. Det kan vara farligt att ligga steget före sin omgivning, att vara en föregångare, det var kvällens läxa.

Men aldrig skulle jag lära mig.