torsdag, oktober 22

MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

av Peter Sjöblom (Foto:William Claxton)

Fem dagar innan deadline levererade Bob Dylan sin nobelprisföreläsning till Svenska akademien. Somliga hyllar talet, andra är besvikna. Här funderar Peter Sjöblom kring föreläsningen och ”den riktige Dylan”.

Allting blir så komplicerat när Bob Dylan är inblandad.

Eller, allting blir så komplicerat när folks föreställningar om Dylan är inblandade. För det är väldigt sällan det handlar om just Dylan själv och det är väl delvis av egen förskyllan och hans omvittnade förtegenhet. Det lämnar öppen spelplats för allsköns spekulationer. Även belackarnas och deras avsky, som i sin mest vulgära form politiserades i samband med att Svenska akademien kungjorde Dylan som förra årets nobelpristagare i litteratur. Snart skallade lumpenhetens slagord högljudda i Kulturankeborg. Det talades om ”Dylan-mannen”, någon sorts sinnebild av någon föraktlig knogsläpare som är oduglig i sängen. Eller vad det nu innerst inne handlade om. Kanske var det bara en vulgärsublimerad avundsjuka på dem som hittat något meningsfullt i konsten, i detta fall Dylan; en småaktighet som absolut tvunget skulle vädras offentligt för att seriefigursdebattörerna ifråga skulle kunna ro hem några få, ytterligare provokationspoäng. Det var som att om man inte kunde komma åt artisten själv kunde man i alla fall ge sig på några av dem som gillade honom och projicera all sin ideologiserade avsky på denne istället. Man hade ju kunnat hoppas att vuxna människor skulle ha lämnat gruppmobbarnas lågstadieskolgård sedan länge, men kanhända finns vuxenheten enbart på ID-kortet och inte i intellektet.

Fast det var lite roande att från ett visst avstånd betrakta den intellektuella blodstörtning som Dylan gav upphov till när han bemötte nobelprisutnämningen med tystnad. Det mest komiska i det hela var akademiledamoten Per Wästbergs uppbragthet över att Dylan gjorde precis det han i ett vidare perspektiv hade belönats för: brutit mot konvenansen. Det stärkte mig i min misstanke att Svenska akademien inte ville ge Dylan litteraturpriset av övertygelse utan för att få slut på fansens tjat om att han borde få det. Helt enkelt att Svenska akademien inte riktigt visste vem de hade att göra med.

Personligen tycker jag inte att Dylan skulle ha fått priset. Inte tillräckligt många av hans texter håller för litterär läsning. De är gjorda för att sjungas, de är formulerade utifrån hans egen vokala prosodi, det är genom hans egen röst som de får sin mening. Det är den som gör dem potenta, hans sätt att frasera, att katapultera iväg orden så att de träffar den mottaglige lyssnarens sinne både brett och exakt på en och samma gång. Fast under en presskonferens för över femtio år sedan förklarade han att han inte såg sig själv som vare sig poet eller sångare utan mer som en ”song and dance man”. Men tillade att det nog inte fanns tillräckligt med tid för att förklara vad han egentligen menade med det.

Igår, fem dagar innan deadline, offentliggjorde Bob Dylan den föreläsning som mottagandet av nobelpriset förpliktigar till, och kanske kom därmed också förklaringen på det halvsekelgamla påståendet. Givetvis möttes talet av en jubel- och besvikelseblandning. Det är ju så det brukar bli när Dylan släpper ifrån sig något, oavsett vad det är. Mest besvikna blev förstås alla de som fortfarande förväntar sig att Dylan ska ge dem den gyllene nyckeln till livets mest förborgade hemlighet. Svaret på alla frågor. Lösningen på alla gåtor. Förklaringen till deras egna liv och medlet att ge den vardagliga tråkigheten en tindrande nimbus av gudomlighet. Det religiösa draget hos somliga Dylan-anhängare är förbannat tröttande.

Men: Var det inte det som Dylan gjorde den här gången, berättade hur allt ligger till? Vad som räknas? Vad som är meningsfullt? På en knapp halvtimme refererade han innehållet i tre böcker ur världslitteraturen, ”Odysséen”, ”Moby Dick” och ”På västfronten intet nytt”. Nej, det behöver man inte Dylan till, handlingen kan man ta reda på på annat håll. Googla fram den om man inte vill läsa böckerna själv. Berättelserna är förresten så kända att många vet vad de handlar om ändå. Men det väsentliga i föreläsningen är att han ställer Homeros, Melville och Remarque på samma nivå som Buddy Holly, Charlie Poole och Leadbelly. Blind Willie Johnson är en lika given referens som John Donne. Lika självklart som han pratar om Herman Melvilles Ahab pratar han om Mississippi John Hurts Frankie.

Att möta Buddy Hollys blick under en konsert som Dylan hade åkt långväga för att bevittna och att genom litteraturen skakas om av krigets fasor och episka hjältars besvikelser var lika avgörande, lika värdefullt. (Jag smålog nästan lite skadeglatt åt tanken på hur många av de aderton som aldrig för sitt liv skulle ha kommit på idén att ens bevärdiga Buddy Holly en tanke innan nobelpristagaren nämnde honom och hur de förmodligen satt där igår kväll, med avtryckarfingret på Amazons köpknapp för att beställa Buddy Hollys ”Greatest Hits”.) För allting mynnar ut i och härrör ur en längtan efter en och samma sak: Ögonblicket när allting blixtrar till, när det finns en jämvikt mellan den som förmedlar och den som tar emot. Kommunikationen. Sinnesrörelsen. Allt det där som hindrar människan från att bli bara en gråsugga med bomber.

Säkert kommer någon att beklaga sig över att Dylan relativiserar. Det har säkerligen någon redan gjort. Men i så fall utgår man från irrelevanta premisser. I så fall köper man galaföreställningen som det viktiga och de förnämt uppsträckta nobelgästerna med kropparna inklämda i frackar och festblåsor som kulturens främsta företrädare. Föreställningen om det utnämnt fina, väldigt avlägset alltings kärna som både Holly och Homeros sökte. Om den skedde genom två minuter ”That’ll Be the Day” eller ett flera hundra sidor långt diktepos spelar ingen roll. Det är inte formatet eller stilnivån som är det väsentliga. Det är kommunikationen, förmågan att bli rörd och berörd av andras förmåga att knyta ihop ens eget inre med någonting som är mycket större än en själv.

So what does it all mean? Myself and a lot of other songwriters have been influenced by these very same themes. And they can mean a lot of different things. If a song moves you, that’s all that’s important. I don’t have to know what a song means. I’ve written all kinds of things into my songs. And I’m not going to worry about it – what it all means. When Melville put all his old testament, biblical references, scientific theories, Protestant doctrines, and all that knowledge of the sea and sailing ships and whales into one story, I don’t think he would have worried about it either – what it all means.

John Donne as well, the poet-priest who lived in the time of Shakespeare, wrote these words, “The Sestos and Abydos of her breasts. Not of two lovers, but two loves, the nests.” I don’t know what it means, either. But it sounds good. And you want your songs to sound good.

Dylan avdramatiserar alltihop. Han vidgar frackskjortans krage, sopar undan glittret med en kanske lite otålig handrörelse, släcker galabelysningen och beepar hela pompösiteten i gåsleversbuken, på samma sätt som han självsäkert flinade den puritanska rättfärdigheten i ansiktet när han dundrade in med elgitarr och rockband på folkfestivalen i Newport 1965. På det viset är Dylan den bästa tänkbara nobelpristagaren. För han vänder hela spektaklet mot sig självt bara genom att vara den han innerst inne är.

För jag tror att den Dylan som formulerar sig i nobelprisföreläsningen väldigt mycket är den ”verklige Dylan” som alla dylanologer har velat hitta ända sedan den famöse A.J. Weberman rotade igenom sångarens soptunna i jakten på ”bevis” på vem Bob Dylan ”egentligen” var och är under de mytologiska löklagren. Jag tror inte att Dylan är märkvärdigare än så, jag tror att det för honom faktiskt räcker med en bra låt eller en snygg poetisk formulering som går raka vägen in i det annars oberörbara. Men jag tror att det är just detta som gör många besvikna och därför får dem att försöka tolka in hemliga budskap i det enkla. Det är inte Dylans fel eller angelägenhet. Det är det inte den här gången, och det har det aldrig varit. För i grund och botten tror jag – med mina föreställningar om Dylan – att han bara är just en ”song and dance man”. Den Dylan som höll sin befriande föreläsning för Svenska akademien.

Bob Dylans nobelprisföreläsning kan höras och läsas på Svenska akademiens hemsida.