av Peter Sjöblom
MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds)
Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst.
Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverkat på ett flertal samlingsplattor med olika artister. Hans musik har blivit allt tyngre med åren och låter idag mer som ökenrock än ökenblues. Liksom Jimi Hendrix spelar Moctar vänsterhänt, men det är inte bara gitarrfattningen som förenar honom med Hendrix. Musiken är gitarrtung, och Moctar skruvar gärna upp distortionen lite till och låter solona få lite extra utrymme över det påstridiga enackordsdrivet.
Det är både på gott och ont. Det är visserligen roligt att höra någon leder sin genre mot breddade uttrycksmöjligheter, men som som med nästan alla som ikläder sig rollen som gitarrhjälte blir instrumentgnidandet lite tröttsamt i längden. Ibland verkar det som att låtarna kommit till mer för att Moctar ska kunna visa upp sina färdigheter, som i titellåten och den överlånga ”Tarhatazed”. Det känns helt enkelt som att solona för ofta blir ett självändamål och inte en motiverad förlängning av sången och en fördjupning av låten i sig. Det fungerar bättre i spår som ”Asshet Akal” och ”Anna” där arrangemangen och utförandet kretsar kring låten och inte Moctars vilja att glänsa.