av Peter Sjöblom
MAVIS STAPLES: ”We Get By” (Anti)
Det är ingen mening med att jämföra en ny skiva med Mavis Staples med någon annan artist. Det utfaller så gott som alltid till hennes fördel eftersom hon som sångerska till naturen är huvudet högre än alla andra nu levande. Även en halvdan skiva från henne, som förra ”If All I Was Was Black”, är bättre än det mesta som kommer ut.
Men jämfört med den är ”We Get By” absolut bättre, med Mavis Staples i bättre vokal form. Kanske har det ständiga raseriet mot mannen som utger sig för att vara USA:s president gett rösten en förnyad glöd. Där ”If All I Was Was Black” lät lite disträ låter ”We Get By” som att den står närmare Staples själ. Mer gospel till uttrycket.
Precis som varit brukligt under senare år har hon anlitat en namnkunnig, rotnära producent. Den här gången heter han dock inte M. Ward, Jeff Tweedy eller Ry Cooder, utan Ben Harper. Dessvärre är han som är skivans svaga punkt. Visserligen siktar Harper mot just det ångande och lite kärva sound som tjänar Mavis Staples så väl, men han törs inte ta ut svängarna så mycket som han borde får att uppnå full effekt. Det hörs att det finns en ännu bättre skiva här men Harper är för feg för att verkligen få fram den. Produktionsmässigt låter ”We Get By” för dämpad och undfallande. Risken finns att om någon som Jack White eller Dan Auerbach istället skulle ta i för mycket (vilket de ofta gör), men jag misstänker ändå att de skulle kunna åstadkomma ett sound som skulle förvalta Mavis Staples styrka bättre.
Oavsett är ”We Get By” en mycket bra skiva. Och egentligen är det onödigt att ännu en gång påpeka det att den är bättre än det mesta som kommer ut. Det är ju sådan som Mavis Staples är.