söndag, februari 25

MAVIS STAPLES – IF ALL I WAS WAS BLACK

av Peter Sjöblom

MAVIS STAPLES: ”If All I Was Was Black” (Anti-)

I och med att gospel-legenderna Five Blind Boys of Alabama rönte förnyat intresse med sina skivor för Real World-bolaget i början av nolltolltalet växte en livskraftig trend fram där gamla soulprominenser som Solomon Burke och Bettye Lavette lockades fram och ikläddes en modern ljuddräkt som lånade attribut från rock, träskblues och i mindre mån även hiphop. Stundtals har det känts som att det suttit någon blekfet hipster och funderat ut vem som ska göras nycool härnäst, men i somliga fall har konceptet fungerat otvunget, som i fallet med Jeff Tweedy och Staple Singers uppburna förgrundsfigurer Pops och Mavis Staples – Pops postuma ”Don’t Lose This” från ett par år tillbaka var särskilt lyckad.

För Tweedy och Mavis är ”If All I Was Was Black” tredje gången gillt, men denna gång har samarbetet resulterat i en textmässigt mörkare skiva än deras tidigare ”You’re Not Alone” och ”One True Vine” (Förra plattan ”Livin’ on a High Note” lät visserligen som en Tweedy-produktion men kranades av M. Ward). “If All I Was Was Black” knyter an till Staple Singers socialt engagerade sextio- och sjuttiotalsplattor för Stax Records i så motto att den är starkt politiskt färgad – utan Donald Trump och ett USA i på randen till den moraliska ättestupan hade skivan knappast existerat på samma sätt som den gör nu.

Samtidigt är den mer nertonad och avrundad än vad man hade kunnat vänta sig, både till sound och uttryck. Staples satsar på en mer undertryckt gestaltning, en sorts motsägelsefullt tillbakalutad ilska. Allra bäst formuleras den i “Try Harder” som har en liknande typ av själsligt upphöjd sexualitet som kännetecknade Staple Singers, och i den hypnotiska ”No Time for Crying” vars frustrerat vredgade gitarr påminner om Lou Reeds atonalt skrapiga solon i Velvet Underground!

Förmodligen skulle Mavis Staples än idag och om hon verkligen tog i när som helst kunna blåsa alla från Aretha Franklin och neråt av scenen med sin vokala grittighet och pondus, men trots allt närmar Staples sig de åttio – att förvänta sig att hon skulle kunna köra på med sin fulla forna kraft vore nog att begära för mycket. Och även om “If All I Was Was Black” inte är fullt så rent musikaliskt brännande som dess incitament skulle kunna leda en att tro är det fortfarande en bra skiva. När allt kommer omkring är Mavis Staples inte typen som misslyckas.