Av Peter Sjöblom
MARTIN RÖSSEL: ”Don’t Blame Me” (Erik Axel Sund Records)
Man kan inte säga annat än att Martin Rössel har tagit tid på sig med ”Don’t Blame Me”. Det tog honom tio år att färdigställa den (och det har gått närmare trettio år sedan han senast gav ut en skiva i eget namn). ”Deadlines kan vara bra att ha”, skriver han i kommentarerna till skivan och förklarar att om man som han har en egen studio har man inga slutdatum att förhålla sig till. Sedan han inledde arbetet med skivan 2007 har han hunnit med att bjuda in en stor mängd av gästmusiker. I medverkandelistan syns – för att bara nämna några av de mest namnkunniga – Magnus Carlsson, Kajsa Grytt, Andreas Kleerup, Marty Willson-Piper, Johan Johansson och, givetvis, Rössels mångårige vapendragare från Dom Dummaste, Lars Cleveman.
Med en så lång tillblivelseprocess finns det alltid en risk att en skiva blir spretig och fragmentarisk. Jag kallar hellre ”Don’t Blame Me” för mångsidig, för trots sitt skiftande tonfall hålls den samman tätt av Rössels blixtrande melodisinne som med åren finslipats till ett personligt mellanting av David Bowie, Beatles och Ray Davies. Rössel kryddar med en nypa Depeche Mode à la bluesig ”Violator” (på ”Day of Days”) och engelsk sextiotalspsykedelia (på titellåten). Psykedelian tar han ännu ett steg längre på nyinspelningen av sin hit ”My Eyes” och genomlyser den med sitar i ett fjäderlätt arrangemang som helt blåser den ursprungliga åttiotalsversionen av banan.
Martin Rössel har en instinktiv förståelse för ädelpopens väsen, han inser att den måste vara omedelbart oemotståndlig, att den måste bryta ner allt eventuellt motstånd redan på första försöket. Det fina med Rössel är att hans melodier håller även i längden. Därför är det märkligt att ”Don’t Blame Me” avslutas med två fantasilöst utvalda covers, den lätt countrybetonade varianten på vad jag tycker är en av Talking Heads tråkigare låtar ”Heaven” och den Mazzy Star-spatiösa versionen av Velvet Undergrounds ”Sunday Morning”. De känns onödiga, som två bonusspår som faller utanför den ”riktiga” helheten. Rössel är en sådan förslagen låtskrivare att han inte behöver lita till andras material. Icke desto mindre är ”Don’t Blame Me” den bästa soloplatta han hittills har gjort, helt enkelt en liten pärla. Jag hoppas verkligen inte att det dröjer tio eller värre, trettio år till nästa.