av Peter Sjöblom
MARK DOYLE: ”The Kinks: Songs of the Semi-Detached” (Reaktion Books)
Mark Doyle är professor i historia vid Middle Tennessee State University, och det kanske verkar lite underligt att någon som han skriver en bok om The Kinks. Det hade legat närmare till hands att vänta sig ett hårdkokt engelskt fan ur musikmiljön hade skrivit den här boken. Men ”Songs of the Semi-Detached” visar hur fel man kan ha. Doyles massiva grundkunskaper och research är inte att ta miste på, och hans vinkel är ytterst relevant.
”The Kinks: Songs of the Semi-Detached” är inte en vanlig biografi, utan ett försök att sätta in gruppen, och framför allt sångaren och låtskrivaren Ray Davies, i ett socialt sammanhang. Davies låtar är en spegel av ett klass-skiktat England med djupa historiska rötter. Självklart kan man älska och njuta av Kinks utan att ha spetskunskaper om det engelska samhället (eftersom de gjorde så fantastiskt bra låtar) men en bredare utblick mot de omständigheter som närde låtarna ger oundvikligen en djupare förståelse för dem.
Jag tycker att de första kapitlen i en musikbiografi ofta är rätt sega att tugga sig igenom. Det är sällan jag bryr mig tillräckligt mycket om en artists barndom, och det är sällan som jag tycker att den faktiskt är av en sådan avgörande betydelse för artistens vuxna värv. Med Ray Davies är det annorlunda, och det blir särskilt tydligt i Doyles bok. Davies hade en stark nostalgisk drift, även om nostalgin då och då riktades mot en tid han själv aldrig hade upplevt. Hade han varit svensk hade han förmodligen varit en folkhemsvurmare men utan de motbjudande bitoner av drömmande nationalism sammantvinnad med storvulna tokidéer om rasrenhet och protektionism. Med lika svenska måttstockar skulle man kanske kunna se honom som en reaktionär socialdemokrat även om han inte erkänner någon politisk hemvist. Han är en social observatör utan något formulerat partiprogram.
Davies nostalgi är heller inte entydig; han ser det löjliga i den men kan inte heller göra sig kvitt den. Det är typiskt för honom. Han slits hela tiden mellan lockelse och avsmak, inte minst när det handlar om klasstillhörighet. Kommen ur den hårt tärda arbetsklassen längtade han efter ett liv med aristokratiska förtecken. Men när han fick möjligheten till det när Kinks började skörda kommersiella framgångar längtade han tillbaka till sitt enkla ursprung. Mark Doyle beskriver det träffande som klassängslan. Grannens gräs var alltid lite grönare, oavsett vem grannen var. Och det kunde Davies alltid skriva en låt om, ibland satiriskt raljant, ibland ömmande kärleksfull. Stundtals bägge två på samma gång. Människan är sällan helt igenom konsekvent, och det är en av anledningarna till att Ray Davies är en så potent livs- och samhällsskildrare. Och det är det som triggar Mark Doyle.
Doyle drar långtgående men inte långsökta paralleller till engelska författare och tänkare genom tiderna. Han sätter in Ray Davies motstridiga tankesätt och låtar i ett historiskt pussel där bitarna passar så bra ihop att Doyles analyser inte känns krystade eller storvulet pretentiösa. En bedrift, men trots allt är Doyle historiker, så han har torrt på fötterna när han för sina resonemang. Dock tycker jag att han ibland glömmer bort vad han skriver om – emellanåt tappar han ämnet Kinks och slukas upp av sin professur. Långa partier verkar inte handla om Kinks alls och emellanåt känns det som att man mest läser en redogörelse för Englands sociokulturella och politiska utveckling från ungefär artonhundratalet och fram till början av sjuttiotalet. Noggrannheten och djupet är både bokens styrka och svaghet.
Men när han direkt fokuserar på Kinks är det ett nöje att läsa. Doyles överblick över Kinks karriär fram till och med skivan ”Muswell Hillbillies” 1971 är lika gedigen som han historiekännedom, och han jämför ansträngninglöst teman i både mer och mindre kända låtar. Han urskiljer karaktärsdrag i Davies omfattande persongalleri med det gedigna fansets otvungna lätthet. Att han drar gränsen vid ”Muswell Hillbillies” är ingen slump. Det är den sista verkligt klassiska Kinks-plattan, deras sista absoluta mästerverk, och Doyle påpekar helt riktigt i slutet av boken att det som kom därefter inte var så mycket mer än omtugg av sådant Davies redan skrivit om, satt till betydligt sämre musik. (Han slänger emellertid in en liten brasklapp för 1972 års underskattade ”Everybody’s in Show-Biz”, men den handlar mer om Amerika än om England och ligger således utanför bokens strängt brittiska fokus.)
Tyvärr är nog ”The Kinks: Songs of the Semi-Detached” en bok för de verkliga fansen. Den går sannolikt långt över huvudet på dem som bara känner Kinks genom deras största hits och nöjer sig med det. Inget fel i att göra det även om det finns så oerhört mycket att upptäcka med gruppen bortom ”You Really Got Me” och ”Lola”. Men det här är en bok för dem som vill gå bandet – eller mer specifikt, Ray Davies – lite mer på djupet, för dem som vill förstå hans låtar ur ett mycket bredare perspektiv.
Men å andra sidan: Vad Doyle också demonstrerar med sin bok är vilken pondus Ray Davies de facto har som låtskrivare. Det är väl en allmänt accepterad sanning i hans hemland att hans talang är jämförbar med Lennon/McCartney medan han i resten av världen inte verkar ha samma självklara status. Kanske för att han är så utpräglat engelsk i sina ämnesval och scener. Men läser man Doyles bok och jämför med svenska förhållanden ser man att skillnaderna inte är så stora. Människor är relativt lika överallt. Översittare med löjliga later, strebrar som utnyttjar och människor som kämpar för sitt uppehälle varje dag är likadana oavsett om de heter Arthur eller Anders, Julie eller Johanna. Allt som behövs är att man skiftar perspektivet en gnutta, och där kan Mark Doyles bok vara hjälp.