söndag, november 29

MAGNUS WIIK – RAD / TRAD


av Peter Sjöblom

MAGNUS WIIK: ”Rad” (Just For The Records)
MAGNUS WIIK: ”Trad” (Just For The Records)

Till vardags spelar Magnus Wiik det mesta med strängar på i norska Open String Department vars hittills två skivor bättre än det mesta manifesterar beteckningen progressiv bluegrass i sin striktaste form. Han har också spelat med bland andra Julie & The New Favorites, Haley’s Comet och i duo med Laura Ellestad, men tanken på en soloskiva har funnits länge. Det uppdämda behovet av att få stoltsera med sin snudd på oberörbara talang helt eget namn har nu resulterat i att Wiik nu gör sin solodebut med två stycken skivor samtidigt.

”Rad” består helt och hållet av Wiik-komponerad musik; som han själv uttrycker det bygger den delvis på den hastigt inspelade idéer som går tre Iphone tillbaka i tiden medan annat är alldeles pinfärskt komponerat. Titeln ”Rad” är en kortform av ordet ”radical”, och även om musiken på skivan måhända inte är lika konfrontativt radikal som den han gör med Open String Department så är den tvivelsutan resultatet av samma vision. Rötterna ligger fortfarande i den appalachiska och den muntligt traderade brittiska och irländska musiken. Och givetvis med inslag från jazz via fingerfärdig Western swing. Den instrumentala ”Pikelny County Breakdown” sammanfattar hela skivans musikaliska innehåll utmärkt (och är den låt som tillsammans med ”Keyboard Warriors” står Open String Department närmast). Sånär som på sången då; här sjunger Wiik på några spår. Han är ingen stor sångare, men inte sämre än säg Jerry Garcia eller John Renbourn och tillräckligt adekvat för att bära fram melodierna utan otydligheter. Melodier som inte nödvändigtvis tar de vägar som man väntar sig. Trots allt är Magnus Wiik en traditionalist som gärna omkullkastar – eller snarare: berikar – traditionerna. Och trots allt är min favoritlåt på skivan vokal, nämligen ”Days” som huvudstupa kastar sig mellan stilla eftertänksamhet och ett rasande fingerflinkt banjospel.

Rent instinktivt dras jag mest till den andra skivan i detta dubbelsläpp, ”Trad”. Precis som titeln omedelbart förklarar består den av mestadels traditionella låtar, och det låter som att Wiik har ett större självförtroende när han med dödsföraktande snitsighet kastar sig över det material som i flera fall har haft århundraden på sig att etablera sig i låtskatten.

Inför denna tandemutgivning förklarade Wiik, ursprungligen jazzgitarrist, att han själv inte är uppvuxen i någon speciell tradition, men att den irländsk-brittiska och amerikanske folkmusiken genom pur kärlek har blivit hans tradition. Med andra ord har han det absolut bästa utgångsläget – han är tillräckligt utomstående för att inte buga höviskt inför musiken och tillräckligt insatt i den för att förstå den och dess inre potential. ”Trad” är ett ypperligt exempel på detta. På papperet verkar urvalet kanske i förutsägbaraste laget – behövs det verkligen fler versioner av standardlåtarna ”Sugar Babe”, ”The Cuckoo” och ”Butcher Boy”? Redan första genomspelningen av ”Trad” ger det rungande svaret: JA! Wiik placerar dessa fundamentala låtar i helt nya environger och får dem att uppträda lika självklart och världsvant som de gjorde när de var helt nyskrivna av någon sedan länge namnglömd kompositör. (Sedan är det visserligen svårt att överhuvudtaget tröttna på en låt som ”The Cuckoo” som jag (låt vara med viss tvekan instigerad av ”Oh Death” och ”Pretty Polly”) utnmämner till den mest fulländade amerikanska folksången.

Och så mitt i alltihop slänger han in Black Sabbaths ”War Pigs” med en sådan självklarhet att han snudd på utklassar countrytjejerna i Freakwater som även de klädde låten i country/bluesgrass-skrud en gång i tiden.

Både ”Rad” och ”Trad” kastar nytt ljud över den nedärvda musiken, oavsett om den är ”medfödd” eller om den är förvärvad. ”Rad” sviktar aningens i självförtroende, särskilt i jämförelse med systerskivan ”Trad”, men aldrig så mycket att man behöver ifrågasätta Magnus Wiiks som en av vår tids mest innovativa och fyndiga musikuttolkare.