onsdag, oktober 16

LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

av Peter Sjöblom

LOUIEN: ”None of My Words” (Jansen)
JENS CARELIUS: ”Opsi” (Jansen)

Två skivor av norsk härkomst och två skivor som visar vad som är felet med moderna singer/songwriters.

Louiens ”None of My Words” tar avstamp i Kate Wolfs gripande sånger och Joni Mitchells allra tidigaste skivor, men Louien – vars riktiga namn är Live Miranda Soldberg – lyckas bara anamma formidéerna och aldrig det angelägna uttrycket, trots att hon sjunger om sin pappas frånfälle. Hon sjunger fint, hon spelar fint, men det blir aldrig något annat än just det: fint. Hon gör fina dekorationer av en traumatisk upplevelse, låtarna är som karaktärslösa stilleben ur en sorg hon är alldeles för reserverad för att jag ska kunna känna med henne i.

Att Jens Carelius å sin sida älskar Nick Drake behöver man ingen forskarexamen för att uppfatta. Det låter som att han använt Drake-plattorna ”Five Leaves Left” och ”Bryter Layter” som rena instruktionsböcker både för hur man stämmer gitarren och hur man spelar på den. Också Carelius uppehåller sig i sitt låtskrivande vid bortgångna släktingar; här fyra generationer bakåt till en entomolog som under tjugofem år studerade fjärilar i östra Sibirien – Fritz Doerries kallades ”Opsi” och skivan med samma titel bygger på hans berättelser. Jag är helt säker på Opsi själv hade varit fascinerande att lyssna på, långt mer så än skivan ifråga. Allting är – just det! – fint men ack så livlöst och oengagerande.

Och det är alltså detta som är det största problemet med de flesta moderna singer/songwriters. De tror att deras berättelser, oavsett om de är obetydliga eller omtumlande, alltid är så intressanta för andra att lyssna på att de inte behöver återge dem med någon entusiasmerande glöd. De lallar och lullar på i sin självupptagna lunk att de känslostormar som kanske var musikens upphov trivialiseras genom reduktion till en pust inte större än den från vingarna på en förbipasserande fluga.