av Peter Sjöblom (foto: Wikimedia Commons)
Många har sin egen David Bowie, men inte lika många ägnar hans sextiotalsår särskilt stor uppmärksamhet. Det faller på Peter Sjöblom att göra det.
Ingen vid sunda vätskor skulle komma på tanken att förringa David Bowies plats i musikhistorien. Inte ens horribiliteter som åttiotalets ”Tonight” och ”Never Let Me Down” eller den olyssningsbara drum & bass-övningen ”Earthling” (som är en av få Bowie-skivor som jag aldrig lyckats ta mig igenom i sin helhet) solkar hans geni, lika lite som det faktum att hans sista riktigt bra skiva kom 1980 i form av 
”Scary Monsters”.
Desto fler kan hävda att Bowies karriär började med ”David Bowie” från 1969, som fick heta ”Man of Words/Man of Music” i USA innan den några år senare döptes om till ”Space Oddity” efter den överraskningshit som inledde skivan och som det skrivits spaltmil om, och försågs med ett nytt, Ziggy Stardust-profiterande omslag. Den som påstår det har både fel och rätt. Bowie hade spelat in musik i flera år innan ”Space Oddity” sammanföll någotsånär med månlandningen och Stanley Kubricks film ”2001: A Space Odyssey”. Hans tidiga inspelningar har inte samma status som det han gjorde senare; den generella invändningen är att de är både derivativa och undermåliga. Vilket stämmer till viss del.
Med band som The Lower Third och The Manish [sic!] Boys försökte han slå sig in på den mod-scen som redan var trång med The Who, The Small Faces, The Action och mängder av andra liknande band. När han insåg att de kommersiella framgångarna inte skulle komma den vägen slog han in på en oväntad bana och blev som en efterhängsen unge som höll ett fast grepp om kavajkanten på Anthony Newley, en väldigt engelsk underhållningssångare i det mer teatrala facket.
Många av Bowies låtar från åren 1964-1968 låter mer som resultatet av ett envetet konstruktionsarbete än av en gudomlig inspiration, men absolut inte alla. Om man kategoriskt avfärdar den perioden missar man stunder av uppflammande verklig talang och fina föraningar om vad som komma skulle. Den unge Bowie lämnade efter sig överraskande många guldklimpar till låtar som definitivt förtjänar att uppmärksammas mer än vad som är brukligt. Det är dessa små detonationer av förträfflighet som den här artikeln handlar om. Lyssna på låtarna kan ni också göra – det är bara att klicka på länkarna i låtrubrikerna.
LIZA JANE
Davie Jones with The King Bees, singel, 1964
Efter ett par år som saxofonist i gruppen Konrads bröt David Jones sig lös för att pröva sina vingar som huvudsångare och bandledare. Efternamnet Bowie låg fortfarande ett par år bort i tiden, men till The King Bees första – och enda – singel ändrade han i alla fall förnamnet till det mer vardagliga Davie.
B-sidan var en habil men inte jättemärkvärdig cover på Paul Revere & The Raiders ”Louie Louie Go Home”, medan A-sidan var den gamla New Orleans-förknippade dängan ”Li’l Liza Jane”, tillräckligt maskerad (tyckte man) för att tillskrivas Doris Days låtförläggare och King Bees producent Leslie Conn. Det var ett sätt att dra in lite pengar till bandet. Hoppades man alltså – ”Liza Jane” sålde så dåligt att skivbolaget Vocalion Pop, ett underbolag till Decca, kickade dem illa kvickt. Några hundra osålda ex av singeln blev kvar hemma i Conns mammas garage tills den dag de gemensamt bestämde sig för att slänga dem. Hade hon sparat de ospelade exemplaren hade hon kunnat få en sisådär trettiotusen kronor för dem. Styck alltså…
Låt vara att ”Liza Jane” inte kan mäta sig med Rolling Stones tidiga rhythm & blues-inspelningar i energi, och absolut inte med farligheten i The Pretty Things långhåriga skrammel – den väsnas trots på rätt bra, särskilt för 1964, och det den saknar i pondus tar den igen med skopor av charm. Och för sin blott sjutton år har Bowie/Jones ett rätt fint skrovel i rösten.
I PITY THE FOOL
The Manish Boys, singel, 1965
Såsom The King Bees tog sitt namn från en gammal blueslåt, Slim Harpos femtiotalare ”I’m a King Bee”, tog The Manish Boys sitt från Muddy Waters ungefär lika gamla klassiker ”Mannish Boy”.
Att tänka sig gruppens sångare, då fortfarande bara en Davie Jones bland många, som en blues-shouter är inget som kommer sig naturligt och bredvid Bobby ”Blue” Blands original står han sig förstås slätt. Men Bowie gör så gott han kan för sin ålder och härkomst, och med Kinks- och Who-producenten Shel Talmy bakom studiofönstret låter ”I Pity the Fool” alls inte oäven. Det hjälper ytterligare att Jimmy Page, då studiogitarrist under Talmys beskydd, gör ett par rätt elaka fuzz-inpass. Och refrängblåset är påstridigt och spär på det driv som Manish Boys faktiskt lyckas jobba upp innan låten är slut. Tar man inspelningen för vad den är, det vill säga ett gäng grabbar med bleksiktig engelsk hy som förälskat sig i betydligt mer pigmenterad amerikansk soul och rhythm & blues, är det en riktigt älskvärd liten sak. Som inte heller spred några ringar på vattnet, men Parlophone förbarmade sig ändå över den målmedvetne sångaren och lät honom göra en singel till senare samma år under namnet Davy Jones, den ganska färglösa och Merseybeat-aktiga ”You’ve Got a Habit of Leaving”.
Andra sidan på Manish Boys-singeln är värd att nämna, inte för att den är särskilt bra utan för att den Georgie Fame-färgade ”Take My Tip” var Bowies första komposition på skiva.
CAN’T HELP THINKING ABOUT ME
David Bowie with The Lower Third, singel, 1966
I mitten på sextiotalet bytte Bowie band nästan lika ofta som han bytte skivbolag. När Parlophone hade tröttnat på Bowies oförmåga att leverera en kommersiellt försvarbar singel vände han sig tillsammans med sitt nya band The Lower Third till Pye Records, hemvist åt sådana som The Kinks, The Searchers och Donovan. ”Can’t Help Thinking About Me” gavs ut två gånger, med olika baksidor, och mellan de båda utgåvorna hade Jones hunnit bli den Bowie vi kände och känner honom som idag.
Trots att Pye satsade en hyfsad del på att få ut singeln till köparna i både England och USA gick den samma väg som Bowies tidigare singlar – det vill säga ingenstans. Kritikerna var i alla fall försiktigt positiva, och det var också Bowies bästa spår dittills, och dessutom skriven av honom själv. Texten är visserligen lite melodiskt otymplig – särskilt refrängen snavar lite över stavelserna – men den vittnar om att det i Bowie hade vaknat en iakttagare. Hade låten bara varit aningens smidigare i vändningarna hade den kunnat bli en mindre hit bland London-modsen. Den har självupptagenheten, drivet och punchen. Och för artisten Bowies del har den också en programförklaring för framtiden: ”Oh, I’m on my own/I’ve got a longer way to go/I hope I make it on my own”.
THE LONDON BOYS
David Bowie, singel, 1966
”I hope I make it on my own” sjöng David Bowie i januari 1966, och ett halvår senare begick han sin LP-debut på den Decca-anknutna Deram-etiketten med den enkelt betitlade ”David Bowie”. Stilen var helt annorlunda, borta var mods- och rhythm & blues-aspirationerna. Från omslaget blickar en skyggt grubblande Bowie i bästa Scott Walker-stil. Musikaliskt ekade det av den London-födde Anthony Newley, en framgångsrik skådespelare som också åtnjöt åtskilliga framgångar på den engelska topplistan i en lätt burlesk stil någonstans mellan Jacques Brel och music hall.
Den första fingervisningen om Bowies nya stil hade kommit redan i slutet av 1966 med den fåniga singeln ”Rubber Band”. Det var inte förrän man vände på den lilla plastbiten som man fick en glimt av någonting som det reellt skulle gå att bygga en karriär på. Texten är som en pendang till ”Can’t Help Thinking About Me” men mer verserad med större skärpa. Om Bowie försöker urskulda sitt misslyckande att bli ett mods-överhuvud i det trendiga London vet jag inte, men orden låter som en anklagelseakt mot det lättsinniga livet i de stilmedvetna kretsar han hade velat vara en del av. Personen han riktar sig till i texten är sjutton år och inte alls så vuxen som han tror, klarar sig inte så bra som han inbillat föräldrarna, missköter alla sina jobb, vaknar upp med trötta ögon och en värkande kropp efter ännu ett pillerparty, kylskåpet är nästan tomt sånär som på en brödbit och lite smör – mackor är allt som går att tillreda för elen är obetald och avstängd. ”You think you’ve had a lot of fun/but you ain’t got nothing, you’re on the run”. Ett nödrim som sammanfattar den bittra stund när en vardagliga verkligheten plötsligt kommer ikapp. Allting satt till musik som andas kulen melankoli och karg mognad. Att låten inte kom med på debut-LP:n när ”Rubber Band” gjorde det är en plump i protokollet.
THE GOSPEL ACCORDING TO TONY DAY
David Bowie, singel, 1967
Men en större plump än ”The Laughing Gnome” finns inte i Bowies protokoll, och knappt i någon annans heller. Inte ens Paul McCartneys osande skitkorv ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” på Beatles vita dubbel kan slå ”The Laughing Gnome” i genant uselhet. Till Beatles-låtens försvar ska ändå sägas att den inte hade några uppspeedade småfolkröster…
Med ”The Laughing Gnome” tog Bowie sin Anthony Newley-vurm så långt att det borde ha renderat honom ett långt straff i något av Storbritanniens hårdaste fängelser. Han kunde visserligen ha pläderat för straffreducering med hänvisning till baksidans ”The Gospel According to Tony Day”. Undrar om någon någonsin hörde den låten när den kom ut. Hur många som var rädda om förstånden var egentligen beredda att vända på singeln efter att först ha hört ”The Laughing Gnome”?
Alla är dock inte lika förtjusta i ”The Gospel According to Tony Day” som jag är. Bloggen Bowiesongs/Pushing Ahead of the Dame dömer nådlöst ut den som trög med sina två ackord, och texten och arrangemanget (inklusive oboe och fagott) som ett misslyckat försök av Bowie att verka hipp. Ja, så är det kanske. Men trots sin dumhet – för texten är verkligen ingenting annat än en redigt substanslös ramsa – innehar de katatoniska ackordbytena och blåsinstrumentens sagoaktigt nasala klang en märklig magnetism. Hela låten har ett underligt slags sugande groove som fungerar hypnotiskt på mig. Det sägs att man inte kan sminka en gris – ens med oboer – och få något annat än en gris, men just den här grisen råkar jag gilla.
SELL ME A COAT
David Bowie, ”David Bowie”, 1967
”Sell Me a Coat” var från början tänkt att släppas som uppföljarsingel till ”Rubber Band” vilket hade varit ett betydligt mer smickrande val än ”The Laughing Gnome”… men så blev det inte. Lite extra exponering fick låten i alla fall då Bowie framförde den i den Lindsay Kemp-regisserade mimföreställningen ”Pierrot In Turquoise” som uruppfördes i slutet av 1967 på Oxford’s New Theatre. Intressant är också att de totala okändisarna The Pudding, ett småpsykedeliskt London-band som ingen brydde sig om, spelade in den innan Bowie själv gjorde det. Deras version begravdes emellertid snabbt i glömskan där den blev kvar tills det att en acetatskiva med den på ena sidan (och en The Who-cover på den andra) hittades för tio år sedan. ”Sell Me a Coat” erbjöds också till Judy Collins och Peter, Paul & Mary men bägge tackade nej. Få verkade höra potentialen i låten som till stilen påminner lite grann om Walker Brothers från samma tid, minus storvulenheten. Tur att den i alla fall fick komma med på Bowies debutplatta där den, trots ett lite trevande och nästan demo-aktigt komp, står ut som en av skivans bästa låtar.
SILLY BOY BLUE
David Bowie, ”David Bowie”, 1967
Utan tvekan Bowies första riktiga mästerverk, helt i klass med de låtar som senare skulle föra honom till toppen. En allvarligt sinnad låt som speglar Bowies begynnande intresse för zenbuddhism, med en klart definierad men skör melodi på gränsen till det eteriska. Låtens anknytning till Tibet fick Bowie att plocka fram den igen till sitt välgörenhetsframträdande 2001 för Tibet House, en ideell New York-organisation grundad på initiativ av Dalai Lama med syfte att verka för den tibetanska kulturens bevarande. Bowies nyupptäckt av sin egen låt föranledde honom att spela in den på nytt till den sorgligt nog aldrig utgivna plattan ”Toy” från början av nollnolltalet, en skiva där han gjorde alldeles utmärkta nytolkningar av några av sina gamla, förbisedda låtar.
Om den dröjande melodin skulle ha haft någon hit-bäring får vi aldrig veta eftersom den aldrig krönte någon singel, men att den är den absoluta höjdpunkten på ”David Bowie” är ingenting jag tänker förhandla om.
(Omslaget intill är den amerikanska utgåvan.)
LET ME SLEEP BESIDE YOU
David Bowie, ”The World of David Bowie”, 1970
Förutom att den här förförelseakten är ett utropstecken i den unge Bowies låtkatalog så är den det första samarbetet mellan honom och den snart legendariske producenten Tony Visconti – han skulle bli en av de mest betydelsefulla arkitekterna bakom Bowies ofattbart framgångsrika tidiga sjuttiotalssound.
Visconti hade kommit från USA för att olovligen arbeta som studiomusiker och producent i England. Han träffade Bowie första gången kort efter att ”David Bowie” hade släppts till en likgiltig publik och de kom genast bra överens. Med gemensamma krafter började de arbeta på det som Visconti propsade på skulle bli Bowies nästa singel: ”Let Me Sleep Beside You”. I den såg han en potiential att profitera på Rolling Stones-hiten ”Let’s Spend the Night Together”, men bortsett från vissa besläktate drag i titlarna är likheterna mellan de båda låtarna relativt få. Till att börja med är Bowies låt betydligt bättre än Stones rätt fumliga soulpastisch. ”Let Me Sleep Beside You” var också det mest rättframma Bowie låt hade gjort på länge; en otroligt effektiv poplåt med en melodi som går lika rakt på sak som texten.
Låten hade och har allting för sig och hade sannolikt blivit just den hit Bowie suktade efter om den bara hade getts ut som det var tänkt. Skivbolagets smakgrupp röstade på obegripliga grunder ner utgivningen, och Deram tog den som gisslan ända tills de smög ut den på den mischmaschiga samlingen ”The World of David Bowie” 1970 (mer än troligt utgiven för att profitera på då nyvunna Bowies framgångar med ”Space Oddity”). Att den aldrig fick bli den där singeln som det var tänkt var definitivt en missad chans för både Bowie och de surmagade höjdarna på Deram.
Det är förresten den blivande medlemmen i Miles Davis fusionband John McLaughlin som spelar den där fräsande fuzzgitarren i låtens öppning och avslutning.
IN THE HEAT OF THE MORNING
David Bowie, ”The World of David Bowie”, 1970
Om ”Let Me Sleep Beside You” ratades av pur dumhet, så vägrade Deram släppa Bowies nästa singelförslag av ren illvilja. De ville bli av med honom, trots att det var uppenbart att hans låtskriveri hade blivit allt mer fokuserat och utmejslat. Han hade övergett Newley-pastischerna och med ”In the Heat of the Morning” levererade han ännu en effektiv medryckande låt med all den framgångspotential som ett skivbolag alltid tjatar efter. Förutom att Bowie och Visconti var övertygade om att den skulle släppas som en singel tyckte de att den skulle göra sig utmärkt på Bowies nästa Deram-platta. Men Bowie fattade skivbolagets allt annat än subtila vink, och i april 1968 – en månad efter att ”In the Heat of the Morning” spelats in – bröt han samarbetet med dem för gott. Låten gick samma öde till mötes som ”Let Me Sleep Beside You”; den stuvades undan i Derams arkiv där den låg och dammade tills bolaget plockade ihop ”The World of David Bowie”
Kompositionsmässigt når ”In the Heat of the Morning” inte lika högt som ”Let Me Sleep Beside You”, men nästan. Och det lilla den saknar kompenseras mer än väl av det undertryckta groovet i Viscontis bas och den ettrigt pepprande orgeln. Bowie sjunger dessutom med en större auktoritet än vad han hade gjort dessförinnan.
Omslaget intill visar återutgåvan av ”The World of David Bowie” från 1972. när den redan från början halvsuspekta samlingen försetts med en mer Ziggy-anpassad bild.
LONDON BYE TA-TA
David Bowie, outtake, 1968
Som baksida till den refuserade ”In the Heat of the Morning” hade Bowie ”London Bye Ta-Ta” i beredskap, men den soliga, stunsiga melodin hade mycket väl kunnat göra den lämplig som en A-sida. Sångslingan pekar framåt mot det ”Life on Mars?”-krönta mästerverket ”Hunky Dory” från 1971. Han spelade faktiskt in låten på nytt 1970 som en möjlig uppföljare till ”Space Oddity” (men ratade den).
”London Bye Ta-Ta” är som avslutningen på den informella låttrilogi som inleddes med ”Can’t Help Thinking About Me” och fortsatte med ”The London Boys”; det är en London-skildring, denna gång med fokus på den engelska huvudstadens västindiska population. Bowie hade hört en västindisk familj utbrista ”London, bye, ta-ta!” till några släktingar medan de klev på tåget som väntade på avgång på Victoria Station. Bowie hade inte samma distingerade precision som The Kinks Ray Davies hade i sina London-observationer, i alla fall inte såhär tidigt i karriären, men de bredare penseldrag han använder sig av fungerar i alla fall på ett impressionistiskt plan.
Av de två inspelningarna Bowie gjorde av låten – 1968 och 1970 – är den senare visserligen vassare, med en bättre skjuts i både sång och ackompanjemang. Men den första inspelningen som garanterar låten en plats i den här genomgången av Bowies tidigaste år visar ändå klart och tydligt att hans självförtroende både som artist och låtskrivare stadigt växte och växte fort. Han började hitta sig själv – vad man nu än menar med ”sig själv” när man pratar om den ständige hamnskiftaren David Bowie…
Originalversionen av ”London Bye Ta-Ta” finns idag tillgänglig på den massivt utökade ”deluxe edition” av ”David Bowie” som kom 2010, medan 1970 års version ligger som bonusspår på EMI:s dubbel-CD av ”Space Oddity” som förvirrande nog behållit sin ursprungliga eponyma titel. Det finns alltså två på varandra följande skivor som bara heter ”David Bowie”. Men så är de ju som två debutskivor också.
Bilden intill visar en bootleg-singel med versionen från 1970.
Det finns myriader av mer eller mindre tvivelaktiga kompilat med Bowie-material från tiden före genombrottet, några av dem ser ni nedan. Enklaste och mest sammanhållna sättet att komma över det på skiva är genom ”Early On 1964-1966” och deluxe-utgåvan av Deram-debuten.
