lördag, september 19

LOFFES GROOVE

av Peter Sjöblom (foto från Wikipedia)

Janne ”Loffe” Carlsson har avlidit 80 år gammal efter en lång kamp mot levercancern. Mest känd blev han som skådespelare och underhållare, men Peter Sjöblom minns honom i första hand som trummis.

Folkkär kallades han, och många minns honom från teveserien ”Någonstans i Sverige” som gjorde Janne Carlsson till hela svenska folkets ”Loffe”. Och från filmen ”Repmånad”. Och, förstås, från Slas-filmatiseringen ”Vem älskar Yngve Frej?”. Det gör jag också men jag gör också mitt bästa för att förtränga hans senare ”underhållningsprogram” i teve där folk fick färg över sig eller vad det nu var de fick över sig men där själva idén var att göra bort folk i rutan på lördagskvällarna medan Loffe tyckte att allt var lajbans och lattjo. Det var inhemsk förnedringsteve som tog några tidiga – och högst medvetet – snubblande steg.

Jag minns honom hellre som trummis. Han hade redan ett jazzförflutet (bland annat i Bengt Ernryds kvartett) när han på sextiotalet startade duon Hansson & Karlsson (C:et i hans namn blev ett K på grund av ett tryckfel). Tillsammans med organisten Bo Hanson var han med och gjöt fundamentet till vad som skulle bli proggen. Han spelade på skivor med Doris, Hawkey Franzén (från Lea Riders Group), Björn J:son Lindh, Lasse Werner, Robert Broberg och ett par stycken med musik/humorkombon Heta Linjen tillsammans med Kisa Magnusson, Bernt Egerbladh och Göran Lagerberg.

Och han spelade med Pugh. Ingen vid sunda vätskor skulle kalla Pughs ”Ja dä ä dä” från 1969 för någonting mindre än en klassiker och att den är en sådan måste vi tacka inte bara Pugh för utan även Janne Carlsson och Jojje Wadenius. Utan deras sprattliga, lössläppta och stundtals besinningslösa komp hade skivan aldrig blivit vad den är. Hade låtar som ”Här kommer natten”, ”Love, Love, Love” och den nervösa ”Jag sitter och gungar” haft samma pondus utan Carlsson? Inte en chans.

Samma trio gjorde uppföljaren ”Pughish” som visserligen är mer splittrad än ”Ja dä ä dä” men som ändå utmärker sig som ett obligatorium i den svenska rockhistorien.

Jag minns att någon i något av flabbprogrammen på åttiotaletrullade in ett trumset i studion. Förvånat tvingades Loffe dra ett trumsolo. Med bravur. Han hade inte tappat sitt flaxiga cymbalrika groove och oresonliga driv och det hade han inte heller gjort när Hansson & Karlsson återförenades i slutet av nittiotalet. Jag har många gånger önskat att Loffe skulle ha struntat i allt sitt tevesända hä-hä-hä-hä och muchos lattjos och istället med större allvar vigt sitt liv åt musiken. För när allt kommer omkring var han en av de bästa trummisarna vi har haft i det här landet.