av Peter Sjöblom
LITTLE WILLIE JOHN: ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” (Vinyl Passion)
Skriver man in ”Little Willie John” i Googles sökfält får man bland de första resultaten fler träffar på Peter LeMarcs låt än artisten Little Willie John. Utan att hacka på LeMarc kan man ändå tycka är lite orättvist mot någon som faktiskt har skrivit ”Fever” och därmed en av de bästa låtarna någonsin. Om denna nyutgåva (på utökad vinyl) av Little Willie Johns ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” frå 1961 kommer att skifta sökbalansen är osannolikt, men den är oavsett en påminnelse om hans storhet och sådana kan man inte få för många av.
För om han kallades ”Little” och var kort i rocken – strax över en och sextio – var han desto större i rösten. Även de gånger låtarna inte var av toppklass och oavsett om det var blues, ballader, rhythm & blues eller något som kort därpå skulle utvecklas till soul, gav Little Willie John sig så gott som alltid in i sången med stor närvaro och lödighet.
Men så hade han nära till känslorna också. Hans stubin var lika kort som raden av tömda spritflaskor var lång. Aldrig en bra balansräkning. I mitten av sextiotalet hamnade han i fängelse för att aspackad ha knivdödat en reslig karl som slagit honom på käften i ett barslagsmål. Trettio år gammal dog han i finkan av vad som officiellt rubricerades som en hjärtattack. Andra menade att han blivit ihjälslagen. Kanske av de hårdhänta vakterna. Han hade avtjänat knappt två av de åtta till tjugo år han dömdes till. Men då hade han redan sjungit in sig i musikhistorien, och det är för musiken man ska uppskatta honom. Och det är inte svårt om man berörs det minsta av innerliga sångare.
Men, ska man vara rättvis har ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” sina svagare stunder. ”Flamingo” är inte så jättekul. Jazzörhänget ”Autumn Leaves” är i pliktskyldigaste laget. Någon ytterligare enstaka låt kan ifrågsättas. Med dessa som argument och med faktumet att detta är en originalplatta, låt vara utökad med några spår, är det bättre att den som ännu inte upptäckt Little Willie Johns excellens väljer en bra samling för maximal effekt. En sådan måste givetvis innehålla ”Fever” (men det gör alla ”best of”), den orubbligt eminenta ”Leave My Kitten Alone”, den rastlösa ”My Nerves” och den kaxiga ”I’m Shakin’”. Till exempel gör Rhinos ”Fever: The Best of Little Willie John” ett utmärkt jobb på en enkelskiva. Vill man snabbt ha ett större urval finns ett par dubbla lågprissamlingar av ”Complete Hit Singles”-typ att välja mellan, en på Jasmine och en på Real Gone (men jag går inte i god för hur mastringarna låter på någon av dem).