söndag, augusti 25

LITTLE STEVEN – SOULFIRE

av Peter Sjöblom

LITTLE STEVEN: ”Soulfire” (Wicked Cool/Universal)

Om Little Steven – eller om man så vill, Steven Van Zandt – idag är mest känd som gitarrist i Bruce Springsteens E Street Band eller som teveserieskådis beror kanske på åldern hos den man frågar, om den tillfrågade växte upp med ”Darkness on the Edge of Town” eller Sopranos. Knappt någon lär nämna honom som i första hand soloartist, och särskilt inte idag då det är närmare tjugo år sedan han senast gjorde en skiva i eget namn. Och sanningen att säga är det mesta han har gjort solo väldigt svårlyssnat idag, inspelat som det mestadels är på åttiotalet och anfrätt av all tidstypisk sound-röta som man kan tänka sig. Bäst är hans renare, starkt soulpräglade debut ”Men Without Women”, utgiven 1982 och inspelad tillsammans med det blåstunga kompbandet The Disciples of Soul. En skiva lika bra som Springsteens bästa, men å andra sidan tillhör jag inte dem som neanderthaldräglar över alla parodiska idolporträtt som sprutar ut från de allra grabbigaste och blekfetaste hörnen av kvällstidningsredaktionerna varje gång Boooosseeeen begår turnépremiär. Visst har Springsteen sina stunder, men Little Steven har ungefär lika många och lika bra.

Little Steven har aldrig egentligen varit någon större sångare men hans djupa kärlek till hjärtenära musik har alltid gjort honom väldigt älskvärd och förtroendegivande. ”Jag är inte särskilt intresserad av den moderna världen men det gör mig ingenting”, förklarar han inför utgivningen av ”Soulfire”. ”Jag hade tur som växte upp samtidigt som den bästa musiken någonsin gjordes, vilket också råkade vara den mest gångbara då. Vi kommer aldrig att få uppleva det igen, men det gav mig mitt enda kriterium – ‘greatness’. Det är det enda som intresserar mig. Det spelar ingen roll om jag själv lyckas åstadkomma det, det är ändå till hundra procent mitt kriterium.”

Vad han menar hörs redan i öppningsspåret som fått ge namn åt hela skivan. ”Soulfire” har klara referenser till Motowns gyllene era, allra tydligast Temptations och Four Tops. Hos många andra skulle det kännas som en beräknande publikflört, men med Little Steven är det en genuin kärleksförklaring till just det han kallar ”greatness”. Han håller fast vid soulinfluenserna praktiskt taget hela skivan igenom, och det känns helt självklart att han till sin solo-comeback satt ihop ett nytt femton man starkt Disciples of Soul. ”Soulfire” är ju den riktiga uppföljaren till ”Men Without Women”!

Jag säger ”praktiskt taget” för några låtar faller utanför ramen, händelsevis de arenafjäskigt Springsteen-aktiga ”Standing in the Line of Fire”, ”Saint Valentine’s Day” och ”Ride the Night Away”. Skär man bort dem får man en innehållsligt stramare platta av en mer adekvat LP-längd.

Lyckligtvis håller Little Steven igen med gitarrsolona här; de som finns låter som gengångare från det hårdrockiga åttiotalet men de är korta. Mer besvärande för ”Soulfire” är den där vidriga hypermaxade mastringen som förstör flertalet nyutgivna skivor och får dem att kännas som att någon slår en på öronen med två stora tegelstenar. Synd, för en skiva som likt denna siktar mot det tidlösa och en artist som likt Little Steven är ointresserad av den moderna världen borde undantas från de värsta nutidsstyggelserna som framtiden kommer att hånskratta åt.

Men stålsätter jag mig mot svagheterna – lättare i vissa fall, svårare i andra – blir kontentan att ”Soulfire” är en väldigt bra skiva, just den som Little Steven alltid har varit förmögen till men, med undantag för den trettiofem år gamla debuten, aldrig kommit sig för att göra. Med ”Soulfire” i hand kan jag inte annat än önska Little Steven välkommen tillbaka.