av Peter Sjöblom
En stor legendar har gått ur tiden, åttiosju år gammal: Richard Penniman, eller som han skrev in sig i musikhistorien som, Little Richard.
Det finns inspelade ögonblick som innehåller allt man egentligen behöver veta om rock’n’roll-musik. Hur drygt och elitistiskt det än må låta så fattar man det eller så fattar man det inte. Det går inte att förklara för någon som inte känner det.
The Cramps ”Human Fly”-singel är ett sådant ögonblick.
Ett annat är när Little Richard med vild blick och kroppen fylld av ogudaktighet i inledningen till ”Tutti Frutti” gastar sitt bevingade ”A-wop-bop-a-loop-bop-a-wop-bam-boom!” Semantiskt meningslöst, men på alla andra sätt en av de mest betydelsebärande fraserna som någonsin yttrats inom ramen för en rocklåt. Han lär med det ha försökt imitera ett trumintro men fångade därmed rock’n’rollens själva själ.
Lika innehållsrika är hans falsett-tjut, de där som Paul McCartney lärde sig härma och fick nytta av i Beatles Little Richard-covers. Men hos Little Richard rymde de ändå så mycket mer. De kom inifrån Little Richards allra syndigaste inre. Det lät som att han inte kunde hålla lustarna i styr men eftersom det var femtiotal var han tvungen att uttrycka dem på ett sätt som inte skulle sätta honom i fängelse. I alla fall inte omedelbart; med tiden hamnade han där ändå för osedligt beteende. Det var heller inte lätt att vara gay och dessutom svart i ett Amerika som fördömde och generades av allting som inte var vithyat bibliskt. Särskilt i den Söder där han föddes som Richard Wayne Penniman, i Macon, i Georgia.
När Little Richard själv vände sig till Gud i början av sextiotalet och övergav den insinuanta, eller nej förresten, den kåtfrustande rockmusiken för gudfruktig gospel kanske det stillade samvetskvalen för den djuriskhet han personifierade bättre än både Elvis och Jerry Lee Lewis. Men det gjorde också hans musik otillfredsställande fadd. Han lyckades aldrig fånga den där tvetydiga glöden som finns i den bästa gospelmusiken, den där som låter som att den är sjungen till himlen men med en kraft från helvetet. Och när han sedan tog världslig reson igen och återvände till den rock’n’roll han först gjort sig känd med var det inte riktigt samma sak längre. Han exploderade och brann under några år i slutet av femtiotalet, men elden han startade fick andra förvalta åt honom, från The Sonics till The Jim Jones Revue.
Att Little Richard i sin tur lånat till både sin sångstil och den frappanta koaffyren från sångaren Esquerita förändrar ingenting i sak för det var Little Richard som fulländade uttrycket till oförstörbarhet. Varje gång jag sätter på ”Tutti Frutti”, ”Keep A Knockin’”, ”Good Golly Miss Molly”, ”Rip It Up” eller vilken låt som helst där Little Richard ohämmat ger sig hän åt det där som inte kan förklaras utan bara förstås, slås jag av kraften lika hårt som alla gånger tidigare. Den träffar med samma råsop i hjärtat, kroppen och själen lika välriktat varje gång.
Det är därför som det inte spelar någon roll att Little Richard nu gått bort mer som en symbol, åttiosju år gammal, än som någon som genom decennierna lyckats förvalta sitt eget arv på ett oavvisligt sätt. Little Richard ändrade allt i grunden och gjorde på bara några år så mycket annan musik ihålig och överflödig. Sådan där musik som aldrig i livet skulle förstå vad a-wop-bop-a-loop-bop-a-wop-bam-boom betyder.