lördag, december 15

LINUS KUHLIN – SKUGGORNA KOMMER

av Peter Sjöblom

LINUS KUHLIN: ”Skuggorna kommer” (BoD – Books on Demand)

Behövs det verkligen en bok specifikt om Cortex när ”Freak”, Robert Lagerströms standardverk om Freddie Wadling, redan finns? Svaret är: JA! Cortex var ett av Wadlings mest tongivande band som i början av åttiotalet gav ut LP:n ”Spinal Injuries” som för varje år som går allt klarare framstår som exakt vad den är: en av de bästa skivorna ur hela den svenska rockhistorien. Svaret på frågan om bokens nödvändighet blir än mer emfatiskt då Cortex i sin tidigare inkarnation Liket Lever släppte den svenska punkens förnämsta singel ”Levande begravd” i slutet av sjuttiotalet.

Författaren Linus Kuhlin berättar måhända inte så mycket som inte det ärrade Cortex-fanset redan visste, eller i alla fall inte kan ha räknat ut, men välvalda citat från gamla intervjuer vävs ihop med mer sentida intervjusvar till den hittills mest samlade och bäst sammanhängande berättelsen om bandet som upplöstes flera gånger, mest definitivt 1987. Som avslutning tar han upp den återförening som omsorgsfullt planerades äga rum 2015 men som under besynnerliga former blev inställd.

”Skuggorna kommer” hämtar sin titel från en av bandets låtar, och visst finns det gott om mörka skuggor i den här berättelsen – bristande disciplin, röriga relationer, Freddie Wadlings mångomvittnade användande av allsköns berusande substanser… Men också ett flertal komiska anekdoter och ljusa minnen av fantastiska konserter. För i sina bästa stunder var Cortex ett riktigt kraftaggregat på scenen. Inte bara hade de ett knippe exemplariska låtar mestadels signerade Wadling; när allting klaffade genererade de en transcendental energi som andra band i postpunkens åttiotal som bäst kunde drömma om. Det är framför allt detta som ”Skuggorna kommer” är en kärleksfull hyllning till.

Kuhlin berättar med driv och hans passion är smittande. Dessväre lider boken av ett flertal, i vissa fall återkommande, språkliga blemmor. Tveksamma proportioner och inkonsekvent versalisering av låt- och albumtitlar är visserligen störande men med lite vilja möjliga att överse med. Det samma gäller för begreppsförvirringen kring Stooges och Velvet Underground – Kuhlin definierar de bägge banden som psykedeliska när de egentligen var psykedelians själva antites. Betydligt värre är alla slarvfel inklusive bokstäver som kommer i fel ordning, saknas helt eller dyker upp där de inte ska vara – en vända till med ordbehandlingsprogrammets rättstavningsfunktion hade lätt reducerat antalet sådana fadäser. Dessutom interpunkterar Kuhlin konsekvent fel vid citat; det ska inte vara punkt/citattecken/säger X, utan citattecken/komma/säger X. Mycket störande!

Att dessutom inte behärska den korrekta formen av de/dem vid utskrift av citat där intervjuobjektet sannolikt använt talspråksvarianten ”dom” är riktigt allvarligt och graverande okunnigt, i synnerhet för en journaliststudent som Linus Kuhlin. Det är oförskämt mot såväl ämnet, språket, dem han citerar och inte minst mot den läsare som ställer rimliga krav på den skrivna textens riktighet. Läsningen hackar till varje gång ögonen stöter på något av de rikliga oegentligheterna (och jag har ändå inte nämnt alla). Jag rekommenderar eftertryckligt att Kuhlin framgent anlitar en korrekturläsare som besitter tillräckliga kunskaper om hur skriven svenska ska se ut om han ska fortsätta sin skrivarkarriär. Även om han publicerar boken själv på print-on-demand-basis, som i fallet med ”Skuggorna kommer”. Boken är i övrigt bra nog för att ha förtjänat ett mer professionellt språkligt handlag.

”Skuggorna kommer” kan beställas från BoD.