torsdag, juni 21

LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

av Peter Sjöblom

LINDA PERHACS: ”I’m a Harmony” (Omnivore)

Det finns vissa skivrariteter som det tycks råda enig skivsamlarkonsensus kring. ”Alla” verkar gilla Damons ”Song of a Gypsy” (1968), Vashti Bunyans ”Just Another Diamond Day” (1970) och Linda Perhacs ”Parallellograms” (1970). Om ni inte känner till dem så gör det inte så mycket för de är allihop brutalt överskattade och vars enda ”kvaliteter” är att de innan de många återutgivningarnas tid var fruktansvärt svåra att hitta. Uppmärksamheten kring nyutgivningarna av nämnda skivor ledde i samtliga fall till att artisterna gjorde mer eller mindre lyckade comebackförsök – Linda Perhacs är med ”I’m a Harmony” inne på sin tredje skiva, efter 2014 års ”The Soul Of All Natural Things”.

”Parallellograms” var en irriterande innehållslös Joni Mitchell-härmning, medan Enya får duga som referens åt den väsviskande ”The Soul of Natural Things”. ”I’m a Harmony” fortsätter i samma new age-anstrukna stil, med eteriska flor som fladdrar skirt kring… ingenting. Det är svårt att hitta någonting som överhuvudtaget har substans här, men ”Eclipse of All Love” är åtminstone så pass distinkt att man kan tala om en melodi.

Är man inte chakra-healer eller kristallterapeut med pastellfärgade tapeter finns här ingenting att hämta.