onsdag, juni 26

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

av Linda Bönström

Linda Bönström sammanfattar sitt 2018 med ett vitt papper och en djup suck. Men känner tillförsikt.

Det är dags igen, det tomma vita pappret framför mig, den djupa sucken. Året där allt det där skulle hända rinner ut, borta i ett kick, och för att vi inte ska tro att det bara är måndag som glider in i tisdag har vi årskrönikan. Denna styggelse till efterkonstruktion där vi drar ihop små tåtar till omkring tretusenfemhundra ord för att täcka sådant vi egentligen glömt men googlat oss till. Världen 2018. Kan någon vänlig själ trycka ner några årets bästa-listor i halsen på vederbörande kulturredaktioner – vän av ordning tycker att det inte vore mer än rätt för den plågsamt dåliga kulturjournalistiken vi sett vräka ut sig. Men jag är inte bitter, snarare tvärtom, jag har tillförsikt.

Jag vet att jag har hört en hel del schyssta plattor i år, några jag till och med skulle gå i god för som köpvärda, men var är de i kväll undrar jag. Nu när jag sitter här med mina egna tretusenfemhundra ord och ska försöka låta påläst och gärna med en air av lite cool kulturskribent som hänger där man ska vara. Det går faktiskt inte, jag lyssnar på Magnus Ugglas ”Jag mår illa” från 1989 om Branschen som får varje vettig människa att vilja spy. Denna Bransch, stora branschen som driver oss små musikredaktioner till vansinne och emellanåt på snudd till undergång. PR-folk, managers, skivproducenter – att arbeta i det här klimatet är att stångas mot en förbannad titanmur, att göra någonting annorlunda och inte bara leverera en personlig egoboost eller den där recensionen vi redan hunnit läsa åtta gånger samma morgon som plattan släppts. Och hur ska man våga hylla eller såga något? Nej, i Branschen måste vi skriva enhetligt, ingen ska sticka ut. Har First Aid Kit eller Håkan Hellström gjort något får betyget inte vara alltför varierat, och inte heller blir det så eftersom idag värvas alltför få musikjournalister som har ett eget perspektiv och framför allt: ett eget uttryck.


Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Tim ”Avicii” Bergling, Aretha Franklin och Kim Larsen hade det: ett eget uttryck. För det spelade – spelar – inte så stor roll om souldrottningen fyller din skivsamling, om notoriskt rökande Larsen slår an någon sträng eller om krutpaketet Lill-Babs lämnat ett klackavtryck ingen jäkel kommer ha energi att fylla. De gjorde någonting av förutsättningarna som gavs dem. Diskjockeyn Avicii, 28, hade en ny platta på gång när han tog sitt eget liv. Skivbolaget kallade det för det bästa han gjort någonsin. Branschen fick alltså sitt ända in i Berglings död.

Årets Polarpris tilldelades Metallica och Afghanistan National Institute of Music, ABBA spelade in två nya låtar som ingen egentligen vill tala om – ABBA-avatarer, jo jag tackar – och stadsfestivalen Way Out West bokstavligen stormade bort.

Tillförsikten kanske är svår att uttyda, men den finns. Varma sommarnätter med vänner, helt nya och de som hängt med på turerna, framför stora scenen på Roskilde-festivalen. Hur ska jag gnälla framför Eminem? Hur ska man kunna beklaga sig i några större mängder när man får driva ett musikmagasin med en av sina bästa vänner? Jag tror tillförsikten ligger i passionen. MONO fortsätter att finnas för att vi skiter i Branschen, vi vägrar casinoreklam på vår sajt, allt vi gör är öppet och fritt för den som vill. Recensionerna, intervjuerna och serierna fortsätter att komma, var så lugna.

”Om man är positiv som fan går allting bra”, som Uggla vrålade.