tisdag, september 21

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

av Linda Bönström

De senaste månaderna har det snurrat, virvlat och nog har jag nynnat en hel del för att formulera för mig själv hur jag vill avsluta Mono anno 2020. Jag tänker börja från början och så får vi se varthän det leder.

Där satt vi, Peter Sjöblom och jag, med insikten att platsen för sådana som oss var alldeles för liten. För liten för vad? Jo, vi som vill se musikjournalistiken med en ny blick, för oss som sket fullständigt i getingar och stjärnor, vi som inte imponerades av namn utan av musik. Vart hade självaste hantverket tagit vägen? Och vi hade våra starka misstankar, världen vi mött i musikbranschen skvallrade högt och tydligt om enformigheten. Om att inte våga skriva någonting annorlunda än sina kollegor, inte uppröra utan snarare ägna sig åt patetiska försök att briljera om sina egna – icke relevanta – pseudokunskaper snarare än de färska spåren. Och sannerligen hade vi fått nog av nej tack-redaktörer.

Och det fanns ingen plats för oss som ville ha roligt.

Vi bestämde oss därför att bli just den platsen där all musik skulle få plats. Vi var bestämda på två saker, det som kom att forma hela projektet, detta underbara skötebarn vi beslöt oss för att döpa till Mono, musiken skulle få spela roll på riktigt. Vilket håll vinden än blåste skulle plattorna hålla oss trogna idén. Och vi bestämde oss kompromisslöst för att Mono skulle stå med ryggen fri. Våra texter skulle finnas för våra läsare: inga prenumerationer, inga betalväggar, inga skyldigheter mot vare sig branschen eller sponsorer. Bara så kunde det genomföras, resonerade vi då liksom nu.

Vårt tänk har kostat oss. Nog för glädjen och allt stöd vi fått från er underbara läsare är ovärderligt och kommer alltid vara varför vi finns. Tack vare er har vi vågat tänka att vi haft rätt hela tiden. Men återigen, vår frihet har kostat oss.

Jag skriver den här årskrönikan med stort samvetskval. Jag är inte den ni läsare behöver höra ifrån år 2020. Någonting hände och plötsligt var det gamla musiken, mina alldeles privata spellistor, det enda jag klarade att lyssna till. Tryggheten i att kunna varenda versrad fick mig att stanna där i min bubbla, i mina hörlurar. Skörden av vettiga skivor har förvisso varit som drabbad av torka, några få tryckte sig igenom även till mig där i min självvalda isolering. Men inte många har de varit. Min fäbless för konserter drabbades hårt tidigt i år i och med coronapandemins framfart (tackar min lyckliga stjärna att några spelningar hade jag lyckats tajma in innan krisen slog till). Till saken kan också säga, erkännas, att det finns om än inte otaliga så ändock många påbörjade texter. Recensioner och artiklar som aldrig nått fram till min signatur. Jag har stått still.

Jag har instinktivt vägrat att göra Mono till mitt arbete, ingen futtig yta bara för sakens skull. Vägrat göra musik till någonting annat än min passion. Det som jag lutar mig emot, det som spelas klockan fem på juldagsmorgonen när jag sitter här och knackar på tangentbordet. Men det har inte gjort behovet av Mono mindre. Fler och fler läsare hittar oss, härliga diskussioner uppstår, de där mötena över det väsentliga som vi längtat så efter. Den som stod för det oumbärliga är som de flesta vet min kollega och vän Peter Sjöblom.

Peter har en förmåga som få ens kan förstå hur enorm den är. Det handlar inte enbart om en ofattbar bank med kunskap om musik, han förstår den helt organiskt. Jag kan ställa de mest idiotiska frågorna, särskilt dem i stil med ”vad är det för genre som låter tjjj, kiiki” eller ”vad heter det där instrumentet som man hör precis där vid 3:14?”. Och nog tusan kan han svara mig! Precis på samma vis som han förstår vad jag vill ha sagt med klumpiga formuleringar eller ofullständiga meningar. Till och med när det handlar om en av hans extremt få undantag av intresse, nämligen hip-hop, även då reder han ut det hela, reder ut mina ord. Men det som ska förstås är att Peter också är den som reder ut magasinet. Han är MONO:s ryggrad, dess styrka.

Vi brukar inte läsa varandras årskrönikor innan de publiceras, jag vet inte om han håller sig ifrån att tjuvkika precis som jag inte vet hur han tar det att jag berättar sanningen. Utan krusiduller, MONO som vår dröm om friheten, skulle ha gått under i år om det inte varit för hans beslutsamhet. Återigen – det har inte kommit gratis. Han har kämpat, drivit på, fortsatt med religiös övertygelse. Och han har gjort det själv. För han har fortsätt följa drömmen om den där nya platsen, utrymmet där hantverket att skriva om musik skulle kunna utvecklas utan förutbestämda ramar.

Jag vet inte vad som väntar för Mono när 2021 står inför dörren, jag hoppas att vi ska orka kicka igenom den bara och köra på under vårt fjärde år sedan starten. Men jag kan inte längre lova det. För friheten kräver sitt och vi behöver er hjälp.

Läsare, kära läsare, fortsätt att läsa och interagera med oss, skapa liv och rörelse.

Läsare, kära läsare, skriv med oss, gör ditt för den oberoende musikjournalismen i en bransch miljö som vill ha oss i koppel.

Läsare, kära läsare, låt musiken spela roll – på riktigt!