fredag, januari 24

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA


av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson)

Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019.

Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack.

Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära teveprogrammet Jills veranda visade för en vidare publik att hon sannerligen är att räkna med. Under artistnamen Hello Saferide och Säkert! har hon under tiotalet släppt fyra nya album (”The Fox, The Hunter and Hello Saferide”, ”Facit”, ”Säkert! på engelska” och ”Däggdjur”) samt plattan ”Correspondence” i samarbete med Jens Lekman som kom i våras. Mest imponerade Norlin på mig när hon under Way Out West 2017 gav två spelningar som blev riktigt minnesvärda. Samma år gavs hon även tillfälle att disponera Malmö Live Konserthus under tre dagar med helt fria händer under temat ”I huvudet på Annika Norlin” (också känt som tillfället då min malmöitiska dejt gick fel och missade hela konserten). Och hennes huvud är faktiskt genialt då hon lyckas att sätta de stora känslorna på pränt i texter som hon sjunger på härlig norrländska, allt verkar flyta så enkelt samtidigt som man känner av den fulla medvetenheten och hjärtat i allt hon tar sig för.


Silvana Imams uppträdande på årets Way Out West var inget mindre än storslaget och det kändes särskilt speciellt att just den spelningen blev min dotters första festivalupplevelse. Precis som 2016 års skivtitel ”Naturkraft” är det ordet som bäst beskriver Imam, hon fullständigt dominerar scenen och hennes hiphop är den starkaste som tiotalet upplevt. ”De säger jag ska lägga micken på hyllan – men det är där jag har mina priser”, sa Imam och det låter lovande. Inte nog med att hon debuterade under decenniet, hon hann också med 2016 få en Grammis för Årets artist, spela in dokumentärfilmen ”Silvana – väck mig när ni vaknat” och förra året gav Norstedts förlag ut hennes första bok ”Silvana” med fotografier och sångtexter. Jag hoppas mycket på Silvana Imam, det går inte att förneka den enorma känslan hennes musik levererar, stark och högst aktuell.

Förra året firade The Cure fyrtio år (även om det tekniskt sett rör sig om ytterligare två år) som band med jubileumkonsert i Hyde Park och frontmannen Robert Smith fick även äran att välja artister till 2018 års Meltdown-festival. Äran fortsatte även in i detta år med att The Cure blev upptagna i Rock and Roll Hall of Fame och mellan turnerandet släpptes också boxen ”40 Live: Curætion-25 – Anniversary”. Återseendet av The Cure var nervöst, för många många år sedan var jag med om en helt bedrövlig konsertupplevelse där Smith mest stod och mumlade sig igenom låtarna. På årets Way Out West tog bandet igen med råge! Smith drog charmiga anekdoter medan håret stod åt alla håll så som sig bör och bandet var i finfin form – om än något trötta på låten ”Friday I’m in love” som släpptes redan 1992 men som fansen vägrar att släppa tag om. Jag har trots det svårt att tänka mig att det kommer att dyka upp särskilt många nya plattor av The Cure i min skivsamling, och det är svårt att förutspå om det ens kommer att produceras några – men ikonstatusen tillhör för alltid bandet.

The National släppte nytt album under året, ”I Am Easy to Find”, och konserten i Köpenhamns Royal Arena var rent guld. Det är enda gången någonsin jag sett att man fått skicka ut en roddare för att dra tillbaka mikrofonen innan den lämnade uttaget då sångaren Matt Berninger försvann så långt ut i publikhavet. Undertecknad stod dock förstenad när Berninger uppenbarade sig bredvid mig, killen vid sidan av mig fick hans hand i nyllet samtidigt som han slickade på honom – och ja, lite avundsjuk blev jag ju. Julafton blev verkligen julafton för alla National-fans då kassettboxen ”Juicy Sonic Magic – Live in Berkeley”släpptes digitalt. Boxen med tre kassetter släpptes förra året till försäljning på Record Store Day världen över och om du undrar varför ljudet på inspelningen är uselt beror det på filmskaparen David DuBois och producenten Erik Flannigans kärlek till den så kallade Mike Millard-metoden. Mike ”The Mike” Millard är känd – ökänd kanske till och med – som kungen av bootleginspelningar, med sin utrustning gömd i en rullstol (!) lyckades The Mike med att fånga konserter med Bob Dylan till Led Zeppelin mellan åren 1974 och in i nittiotalet. Med ”Juicy Sonic Magic” använde Flannigan samma utrustning för att få fram just det där vintage-ljudet. Och det blev rätt så coolt! Ett litet tips – sänk ljudet! På lägre volym börjar nyanser sakta framträda och med bakgrunden i huvudet kan man inte annat än gilla det hela. Är man dock ute efter decenniets The National-platta skulle jag köra på ”Boxer – Live in Brussels” från förra året.

Lars Winnerbäcks senaste släpp ”Eldtuppen” är årets recension som riktigt gnager i mig. För jag ångrade mig. Trots min något nedlåtande ton om skivans uppsåt insåg jag plötsligt att jag gick och nynnande på den – konstant. Så förlåt till Winnerbäck, förlåt ”Eldtuppen”! Under höstens turné körde Winnerbäck ett mycket varierat urval vilket var både förvånande och mycket roligt, fyrtiofyra år gammal säger Winnerbäck att han börjat ”pratsjunga” och föreslår med ett blygt skratt att vi ska gå hem och testa det. Och visst är det väl så, dels att många musiker börjar prata mer i låtarna än att faktiskt sjunga dem, men framför allt detta att testa sig fram. Den musikaliska nyfikenheten och den variation i ljudbilden hos varje platta är för mig oerhört tacksamt. I regi av Öystein Karlsen släpptes 2018 dokumentären ”Winnerbäck – Ett slags liv” och som för många andra blev det tre albumsläpp för Winnerbäck under tiotalet, ”Hosianna”, ”Granit och morän” och då årets ”Eldtuppen”. Winnerbäck är ett stadigt inslag i svenskt musikliv och genom åren har han ständigt gett mig fina konsertupplevelser.

Mumford & Sons med Marcus Mumford, Marshall Winston, Ben Lovett och Ted Dwane – där kan vi snacka om förändring! Efter succén med debutalbumet ”Sigh No More” 2009 blev tiotalets plattor ”Babel”, ”Wilder Mind” och ”Delta” snarare en publikdelare. Särskild ”Wilder Mind” födde ett rockigare sound än den tidigare snarare folkstilen. Ett bunt samarbeten i olika projekt och med två livealbum i bagaget blev både spelningen 2016 i Oslo Spektrum och spelningen 2019 i Royal Arena Köpenhamn suveräna! Och jag tycker Mumfords motto om att publiken ska stå upp och dansa även om man köpt sittplatser är det bästa av allt: ”Tänk inte på dem bakom, de ska också stå upp!”. Mumford & Sons bjöd faktiskt även på för min del årets enda konfettiregn, och hur kan man motstå det.

Den blandade kompotten får inte glömmas bort! Den elfte juni 2019 blev officiellt Regina Spektor Day i New York och hennes låtar tog även plats på Broadway. Gorillaz spelning på Roskilde 2018 gick suveränt tills det minnesvärda slutet på konserten då den enormt populära låten ”Clint Eastwood” fick avbrytas eftersom Del the Funky Homosapien helt sonika föll av scenen. Snopet minst sagt. Annat var det för Eminem som drog den största publiken i Roskildefestivalens historia! Under årets festival var självklart Robert Plant and The Sensational Space Shifters rätt så coolt – särskilt eftersom kollegan Peter Sjöblom blev grön av avund. [Det har jag inget som helst minne av – jag lever mitt liv som organiserad Zeppelin-förnekare! /Peters anm.] Bob Dylan må ha tilldelats Nobelpris i litteratur 2016 och under tiotalet slängt ut plattorna ”Tempest”, ”The Bootleg Series Vol. 10: Another Self Portrait”, ”Shadows in the Night” och ”Fallen Angels” – en del mer tvivelaktiga än andra – men 2019 var inte hans år. Spelningen var fruktansvärt plågsam och Dylan tog till sin särskilt mumlande, frånvarande ton vilket knappast undgick publiken. Jag valde redan där och då att förtränga denna flopp och bara minnas alla andra fantastiska konserter med husguden Dylan. Ett kärt, mycket hjärtligt återseende, var Pet Shop Boys på sin Electric Tour 2015. Neil Tennant och Chris Lowe var och är fenomenala på att hålla showen intressant, trots att det då gått femton år sedan jag sist såg dem under sin sommarturné år 2000, är det lika briljant. Jag är barnsligt förtjust i årets släpp ”Inner Sanctum”.